Idag uppstod ett samtal på mitt jobb.

"Varför ska man tro på Gud?"

Eftersom jag tror på Gud och alla känner till det så kom jag förstås i " skottgluggen".

 Nu vet jag ju att lika lite som någon kan bevisa att Gud inte finns, kan jag bevisa att Han finns.

Att det är så mycket som 2.5 miljarder kristna på jorden idag är förstås ingenting som säger att Gud finns.

 Men det gör det i alla fall lite troligare. Eller hur?
Skulle så stor del av jordens befolkning ha fel?

Visst, det kan ju vara så.

På frågan om min Gudstro var en önskan att ha "biljetten till himlen klar" svarade jag: "Låt oss säga så här.

Om du skulle ha rätt- och det inte finns något liv efter detta- ingen himmel- ingen Gud.
Så skulle jag ändå inte ha något att ångra.
Min tro har gjort mig till en starkare tryggare människa här på jorden.
Jag behöver Gud här och nu.
Himlen tror jag på- men hur den ser ut och hur det fungerar där har jag ju ingen aning om."

Himlen som slutmål ingår förstås i min tro på Gud eftersom Bibeln säger att det är så.
Men det var inte det som drog mig till Gud.
Det var att jag mötte en kärlek, en acceptans och en omsorg så annorlunda och så mycket större än allt som jag mött tidigare att jag bara visste- Detta är Gud!

 Jag trodde Du fanns
där långt bortom skyn

bortom stjärnornas glimmande glans.
I en värld utan tid

där rummet ej är,
jag trodde det var där Du fanns.

Så kom Du en dag
och viskade: KOM!

Tog tag i min skälvande hand.
Och förde mig ut

på en resa så lång
i Din eviga verklighets land.

Du tog mig i famn
Du smekte min kind

Du talade så mjukt till mig.
Du talade om sådant

jag aldrig förstått
om hur vandring kan vara med Dig.

Du öppnade landet
som osynligt är

där sanning och verklighet rår.
Och varthän i världen

min färd nu än bär. 
MedDig o Min Fader jag går.

Jag tackar Dig, Herre
för varje sekund

Du bär mig till Livets land
Förundrad av nåd

buren av tro
jag vilar så tryggt i Din hand.