Fastän kanske ingenting märks
har ändå allting hänt

vida är dagarna
-och nätterna...

Långsamt inser jag
att precis som dagen
liksom av mildhet
först blir gryning

är skeendet långsamt

Det som bor där
djupast inom mig
går ännu inte

att förena med mitt liv

men bortom all ödslig kretsgång
öppnar sig Ljuset
en hoppets latitud
där själen inte mera
strövar hemlöst

detta är nåd och frihet
mitt hjärta är en rymd
spänd över ljusnande poler
av undran och hoppfullhet

När jag kom in i rummet

såg jag din silhuett
emot fönstrets ljusa rektangel

gardinen hade du dragit lite åt sidan
rollatorn stod inom tryggt avstånd

genom det stängda fönstret
tränger glada barnröster

När du hör mig komma
vänder du dig halvt om

"Jag skulle vilja vara
sju år igen
och ha ett par såna där"

och jag följer din blick
och ser de två små flickorna
som åker gatan fram
på sina rollerblades....

Idag känns min kropp ungefär som om jag skulle vilja byta plats med denna katt.

Men det brukar bli bättre efter varm varm dusch och frukost!

Tack Steve Lando för din kommentar om "Önskan"

Våren är osvikligen på väg...det är vi överens om - eller hur?

Morgonkram till er alla kära bloggarvänner!