Direktlänk till inlägg 17 oktober 2010
Under de ljuvliga eftermiddagstimmarna som denna oktobersöndag bjöd på med sol och nästan värme gick jag ner till den lilla kyrkan en km från mitt hem.
Glad att den var öppen gick jag in och satte mig på en av bänkarna.
Någon övade på kyrkoorgeln.
Först fick tankarna bara gå....jag har känt den senaste tiden att intrycken varit så många på så kort tid att det faktiskt blivit överfullt i hjärnan.
Jag ville bara sitta där och "släppa taget" en stund.
Inte fundera över konferensen som var så oerhört massiv och gav så många nya tankar.
Undvika tankarna på vad som kommer att krävas av mig under veckan som vi går in i imorgon.
Plötsligt upptäcker jag att melodin som organisten spelar är den tonsatta dikten av Eva Norberg.
Det gungar så fint
när han bär dig, mitt barn.
Han går på så mjuka sandaler.
Hans mantel är vävd av det lenaste garn.
Hans arm är så stark, hans doft är så ren.
Han känner var rot och var grop och var sten,
och han nynnar en sång,
som han gjorde en gång
till stjärnornas ljusa koraler.
Mitt barn, du är buren
i Skaparens famn.
Han andas intill dig så nära.
Han håller omkring dig. Han känner ditt namn.
Han gråter med dig, han ler när du ler.
Du är aldrig ensam i vad som än sker
för du hör honom till,
Herren Jesus, som vill
till himmelens glädje dig bära.
En härlig stund av vila-sitta i en gammal kyrka dit människor under århundraden sökt sig i sorg och i gräldje, i fest och högtid och säkert när vardagen blivit för mycket - och lyssna till melodin och känna orden lägga allt till ro inom mig.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 |
15 |
16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||
|