Håller på att göra oss iordning för att åka till Stockholm och gratta lille Alfons....

på köpet får vi träffa hans storasyster Linnea och Pixie också....

Ännu en dag att minnas är på väg att skapas...

En dag i veckan som gick satt jag på en spårvagn framför ett äldre par.

Eftersom jag satt precis framför dem kunde jag inte undgå att höra den irriterade tonen i orden som byttes mellan dem.

Klinsikt rent från all normal respekt.

Om vi skulle behandla vänner på det viset så skulle vi snart inte ha några vänner.

Episoden satte igång min tankeverksamhet och jag funderade över varför vi överhuvudtaget någonsin - oavsett hur många dagar och nätter vi delat med vår make/maka börjar ta varandra för givet på ett sätt som gör att vi slutar behandla varandra med respekt.

Slutar vara tacksamma för att just den här personen kom in i mitt liv och att jag får leva varje dag i mitt liv med henne/honom.

Hur kan det vara möjligt att vi ofta behandlar den vi lever tillsammans med och åtminstone en gång älskade sämre än vi skulle behandla någon annan människa? 

Tankarna gick till en annan episod för något eller ett par år sedan som resulterade i denna dikt....

Långsamt

går hon över gatan


ryggen är böjd
och stegen
tunga


på andra sidan gatan
väntar en man


när hon
lyfter blicken
och ser honom
lyser hennes ögon
som två stjärnor

i det rynkiga ansiktet


hon ser inte
den hopsjunkne
gamlen
mannen


stödd mot käppen


och ett ansikte
där åren
ritat
sin karta


för henne
är han


den vackre yngling

som en gång
vann hennes hjärta


och den unge man
som höll
hennes hand
uppför altargången


hans ögon lyser
också


när hon kommer emot honom

 - hans vackra brud....

Kaela

Läser i Dagens Nyheter att när polisen gick bet på att hitta parets stulna bil fick hustrun i familjen en idé.

Man kontaktade en siare som sa att bilen stod på en parkering under tre tallar, ganska nära vatten.

Ett idogt letande tog vid - efter en parkering med tre tallar.

Och man fann den!

Och bilen!

I Luleå.

Märkligt utan tvekan!

Man säger ju att polisen ibland tar hjälp av siare och fjärrskådare - och det kan man ju verkligen förstå - om det händer såna här övertygande saker.

Det värsta med krig är att det gör oss lika de folk vi bekämpar

Aldous Huxely

animeringen gjord av min vän Elsabet

Oktober förhöstens månad 
med gulnade blad i sitt sköte, 
dag kommer kort och grånad, 
går mot ett vintrigt möte. 
Nu kvällen ger tid för meditation, 
naturen sig lagt till ro. 
Skenet från ljuslågans gulnade ton 
sprider till mänsklighet ro.

Jag vet inte vem som skrivit denna dikt men sätter in den ändå eftersom jag tycker den beskriver oktober på ett underbart sätt

Läser i Dagens Nyheter att det nu fastslagits att den kvinnliga mordåtalade läkaren från Astrid Lindgrens sjukhus frias.

Bevisen håller inte.

Ingen av oss kommer kanske någonsin att få veta vad som egentligen hänt.

Och att barnet i vilket fall skulle ha avlidit inom några timmar enligt efter vad man kan förstå får ju inte medföra att någon ger dödshjälp.

Det är ju förbjudet i Sverige - och det hoppas jag att det ska fortsätta vara.

Trots att det kan vara svårt att stå fast vid den övertygelsen inför ett lidande spådbarn som så vitt det är möjligt att veta bara har några timmar kvar att leva. Och att det är timmar av lidande.

De saker du är rädd för är omöjliga att besegra, inte på grund av vad de är, utan på grund av din uppfattning om dem.

Jewel Kitchner

Om Din kärlek kunde mätas
i vattendroppar
skulle inte ens jordens alla
hav
kunna rymma dem....

jag är omsvept av Din kärlek
den fyller
varje rum
i mitt hjärta och i mina sinnen

Du har lärt mig
att när
kärleken får lysa mina steg
hittar jag alltid hem

när jag använder den
kärlek
Du slösar på mig
i varje möte

då växer den

Kaela