Ett nyfött barn är ett mirakel.

Allt är omhöljt av mysterium.

Vi kan göra nya människor!

Är inte det fantastiskt?

Små varelser som har fingrar och tår, ögon, näsa, mun och där alla anlag finns inne i den lilla kroppen. Ett sånt hjälplöst litet pyre!

Föl försöker resa sig direkt efter födseln, men människobarnet ligger där hjälplöst och spretar med fingrar och tår och det dröjer länge innan det kan skutta som ett föl ute på blommande ängar!
Men människobarnet är så totalt hjälplöst och utlämnat till oss som får det i vår famn.
Tankar likt dessa har jag ofta.
Jag som upplevt fem mirakel i mitt liv!
Jag undrar ibland om jag helt förstod vilka fantastiska mirakel ni var och är när jag just fick er.

Eller doldes detta då i nattvak och blöjbyten och oro för matpengar!
Varje sekund av den tiden- när jag kanske inte helt förstod det- formade er!
Men en sak är säker!

Jag var varje dag- oavsett hur den såg ut- överlycklig över er var och en.
Kände mig prioriterad av livet och av Gud över att ha fått er i min famn.
Allt var inte bra- ett äktenskap som gick i kras .

Det var en svart tid.

Hur mycket upplevde ni av mitt tystade skrik, av min brist på ord och på ork?
Hur illa for ni av att en pappa fanns ena dagen och var borta nästa?
Det får jag kanske aldrig veta. Men det är en fråga som finns inom mig i stort sett varje dag!

Och jag tänker ofta på mormors köksvägg- där vid skåpet vid spisen.

Där fanns ett gulnat litet papper med en kort dikt.
Av dikten minns jag bara en mening.
Men den meningen dyker ofta upp i mina tankar: "Var är ni mina barn! Min famn är tom!
Jag läste den många gånger med någon av er i famnen och jag undrade om det var så er mormor, min mamma kände det!

Framtiden gläntade lite på dörren och mitt i barnaskaran kände jag en föraning.
En dag är de inte i min famn längre.
Nu är jag där.

Livet är rikt på många sätt. Kanske njuter jag till och med ibland av att "köpa karameller till mig själv stundtals nu. Trots att ni alltid är i mina tankar och i mina förböner!

Jag blev ju mamma i tidiga tonåren och den siste av er är född när jag var 36 år så jag vet bara vad det är att vara mamma.

Men stolt var tonårssflickan -  med babyknytet i famnen.
Så oerhört vansinnigt stolt över min lilla babypojke.
Andra sa att jag förlorade min ungdom- men det såg jag som ett bra byte.
Vad var väl en ungdom mot miraklet i min famn!

Jag har aldrig upphört att förundras över de mirakel ni är.

Och det stora stora miraklet!

Att det var till mig ni kom.

På olika sätt kom ni  - en del av er låg under mitt hjärta när jag väntade er - andra låg i mitt hjärta.

Lika enormt välkomna var ni - varenda en!

Och när jag idag ser er med egna barn - ser kärleken och omsorgen - då vågar jag hoppas att det är lite av det ni fick med er.

Dagens Nyheter berättar om ett underbarn - i snabb takt och mycket tidigare än andra har han avverkat de flesta steg på lärostegen.

Och nu tar han sin läkarexamen - 21 år gammal.

Jag har bara en liten undran - oavsett hans enorma kapacitet intellektuelt - hur är det med hans livserfarenhet.

Vet inte riktigt om jag skulle vilja bli behandlad av en 21-årig läkare.

Låt oss hellre ta fasta på vad vi har gemensamt än på vad som skiljer oss åt.

Okänd tänkare