Det är söndagsmorgon.

Solen som just stigit upp glittrar i regnet som föll inatt.

Semestern har börjat.

I gästrummen sover barn och barnbarn ännu.

Jag är så tacksam för den här morgonen.

För ännu en dag med de små som jag hinner träffa alltför sällan.

För solen.

För regnet som fallit och gör att jag slipper släpa vattenkannor och vattna.

En dag att gömma som en ädelsten i minnet - när vardagen tar vid igen - och de nära kära är långtifrån och snöstormen ryter runt knuten.

Den som tror sig vara för obetydlig för att kunna påverka bör betänka hur det är att försöka somna när det finns en mygga i rummet.

Okänd tänkare