De flesta av oss känner till upphovet till Mors dag.

Men inte lika många vet vad som gjorde att vi började fira Fars Dag!

Fars dag är en högtid som uppmärksammas i många olika länder.

Firnadet kommer liksom Mors Dag ursprungligen från USA, Washington där Mrs. John B. Dodd i Spokane ville hedra sin far som på egen hand hade uppfostrat henne och hennes många syskon efter att modern gått bort efter att ha fött familjens sjätte barn.

Högtiden spred sig och presidenten uttalade sig offentligt om att stödja idén år 1924.

År 1931 började vi att uppmärksamma dagen i Sverige och efter diskussioner inom Nordiska Samfundet så flyttades fars dag från juni till november för att inte ligga för tätt inpå Mors Dag.

En tå är en av våra minsta kroppsdelar - ändå var det lilltån på min vänstra fot som fick sin en rejäl smäll när jag sprang på soffbordets utstående fot igår kväll -

Detta resulterade i en natt med smärta....och vad är väl bättre mot smärta än att förlora sig i en bok.

Sagt och gjort.

Har alltid några olästa böcker på mitt nattduksbord - och kanske inspirerad av smärtan i min lilltå valde jag boken "Svedd" av Sandra Gustafsson.
Helena sitter inspärrad på rättspsykiatrisk klinik - dömd till detta -  samt till samtal med en psykolog,

Det är dessa samtal, eller egentligen avsaknaden av samtal eftersom Helena mest tiger och tänker, som är berättelsens grund.

Helena vill inte minnas.

Boken tar mig med till när Helena träffar David  som redan var gift - men ändå blev mannen i hennes liv,för första gången, men också till barndomen med den kallsinta mamman och den manipulerande pappan.

Vidare till skolan där hon jobbade på att vara osynlig.. Eller - vara den som killarna fick tafsa på.

Verkligen ingen söndagsskoleberättelse.

Men en skakande skildring av vad en barndom som innehåller allt som den inte borde innehålla - och ingenting eller mycket lite av vad den borde innehålla kan göra med en människa.

Barnet Helena har stannat kvar i mitt sinne och i mina tankar.
Den vuxna Helena är helt klart sjuk-mycket sjuk...och sorgen över vad barndomen och alla svek gjort med henne bränner när jag lägger ifrån mig boken frampå småtimmarna - utläst.

Tån gör något mindre ont då......

Du kan köpa boken här

När saker och ting i våra liv inte är som vi önskar skyller vi lätt på ödet, Gud eller någon annan människa.
Men ändå är det ju så att vi bestämmer i våra egna liv.

Visst finns det sådant vi inte kan bestämma över.

Vi kan bli sjuka....svårt sjuka till och med.

Men fortfarande bestämmer vi hur vi ska tackla den situationen.

Sjukdomen kan bli så svår att vi inser att den kommer att ta vårt liv.

Men fortfarande är det jag som bestämmer hur jag ska möta detta.
Vi kan bli föremål för andras ondska.

Ändå - det är jag som bestämmer hur jag ska leva med detta.

Hopp eller hopplöshet?

Förlåtelse eller hämnd?

Man kan inte hämnas fram en bättre värld.
Inte ens hoppas fram en bättre värld .

Men - vi kan kasta alla tankar på hämnd över bord

- lämna bitterheten över det som mött oss...

Vi kan förlåta den som gjort oss illa!

Oförsonlighet binder!

Bitterhet förmörkar!

Förlåtelse ger frid och frihet.

Att inte bli bitter gör oss mottagliga för allt det vackra och fantastiska som finns!

Som väntar på oss varje dag om vi vågar leva ¨med ett förlåtande sinnelag och med en ljus förväntan istället för en mörk bitterhet!

Enligt Dagens Nyheters artikel blir allt fler svenskar blir bensköra och får frakturer av ökande mängder kadmium i maten.

Kadmium är något som finns i jorden och det är alltså genom säd och rotfrukter vi får i oss detta.

Kadmium är ett grundämne och bryts därför aldrig ner.

Det räknas till tungmetallerna.

Det finns dubbelt så mycket kadmium i våra åkrar idag jämfört med i början på 1900-talet.

Detta beror framför allt på att nedfallet har ökat och att fosforgödselmedel med höga kadmiumhalter har använts.

Nedfallet i regn och snö kan vi kanske inte göra så mycket åt men gödningsmedlen kan vi byta.

Hemligheten med att skaffa sig beskymmer är att bara tänka på sig själv.

Frank Crane

Om det som är
obeskrivbart

vill jag tala

låta det ofattbara
ta  form

även om det inte
inte  kan fångas i ord

den känsla

som får mitt inre
att spränga sina gränser

som lyfter min ande
mot djup jag inte visste fanns

och mot höjder jag bara anat

som ger mina tankar rötter

och söker sig fram
mot den jublande vissheten

som räcker mig handen

och låter blommor knoppas
i november.

Kaela

Visst är de söta - min fina goa svärmor med sitt senaste barnbarn i knäet - Joel fyra månader

Igår hade jag ett möte med en kvinna som berörde mig starkt.

En kvinna - som mitt i en turbulent tid med karriär som mer eller mindre det enda intresset i livet vågade fråga sig själv om hennes liv såg ut som hon ville att det skulle göra.

Kände hon livslust och mening.

Visst - hon kunde köpa det hon ville ha - resa i princip dit hon ville på semestern, eftersom hon hade en hög lön - men var hon tillfreds?

När den frågan väl var ställd började den leva sitt eget liv inom henne.

Hon försökte slå bort den - men den kom igen!

Och ledde till att hon en fredag för två år sedan, ganska sent på min arbetsdag stormade in på Frivilligcentralen och sa: Jag vill göra något för någon annan. Jag har allt - men jag är fattig på människor.
jag ska gå ner i arbetstid och kliva ner ett pinnhål på jobbet...för nu vill jag börja leva.

Idag - två år senare är hennes make-up inte lika perfekt - och jag undrar om hon inte till och med hade en liten fläck på sin jumper...

Men det är naturligt för en mormor.

Det har nämligen blivit hennes uppdrag att vara mormor i en familj med fyra barn i förskoleåldern och där det bara finns en förälder.

Jag frågade: Tycker du att du lever nu?

Hennes stora leende var svar nog - och orden: "Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv mått så här bra

Firade födelsedag igår - med fyra härliga kladdande ungar vid bordet. Har aldrig som vuxen haft en bättre födelsedag! Och nästa helg ska vi baka saffransbröd och pepparkakor - och ett pepparkakshus....har du någon mall?....och du - gissa om jag plågar mina arbetskamrater med historier om och foton på "mina" barnbarn!"""

Det är inte bara "mottagaren" den som får en hjälpande hand genom den frivillige som mår bättre- även den frivillige får en ny mening i sitt liv

Det är det vi gör när vi börjar bry oss om varandra vi människor - vi för in en ny mening i varandras liv!