Har du någon gång funderat på hur det kan vara att komma ut i samhället igen efter ett avtjänat fängelsestraff?

Jag funderar på det nu och då.

Och jag möter en och annan av dem som vet hur det är av egen tuff erfarenhet i mitt arbete.

Man känner sig stigmatiserad.

Som om det syns på en att man suttit inne.

Så säger många till mig och jag ser det tydligt i deras bristande självrespekt.

De flesta av oss tänker nog lätt i termer vi och dom.

Dom är dessa som begått brott.

Klart de ska straffas?

Eller?

När vi diskuterar brott och straff måste vi ta utgångspunkt i frågan: Varför straffar vi? Och i förlängningen: Vad vill vi uppnå med straffandet?

Är det så att vi vill skydda andra människor från brottslingen?

Vill vi att personen ska bli en ansvarsmedveten samhällsmedborgare?

Är det hämnd som ligger bakom våra åsikter.?

Eller är det kanske rädsla?

Tänker vi en gång till?

Undrar vi - och vill verkligen veta hur de har det?

Undrar vi varför den här människan begått ett brott?

Och undrar vi någon gång hur det känns att komma ut och kanske knappast veta vad en Iphone är - eftersom dessa inte fanns då man dömdes.

Finns arbetet man hade innan kvar?
Nej, nästan aldrig!

Finns familjen kvar?

Ja mammor finns i princip alltid kvar tror jag....men hur är det med hustrur/makar och barn?

Hur ska man kunna klara sig utan jobb utan familj och med bara negativa kontater?

Går det överhuvudtaget?

Jag har inte svaren!

Men jag önskar att vi alla funderar på detta - och också funderar på hur vi bemöter den som suttit i fängelse!

Hälsar vi dem välkomna i våra kyrkor, våra föreningar - på vårt jobb?

Tar vi bort stenar från deras väg - eller lägger vi dit nya stenar?

Bilden lånad från Google

Dom Helder Camera föddes 7 februari 1909 i Fortaleza, Ceará i Brasilien, och dog 27 augusti 1999 i Recife var en romersk-katolsk präst verksam i Brasilien. Blev så småningom både biskop och ärlkebiiskop.

Han blev den förste biskopen på generationer som inte ville flytta in i ärkebiskopsresidenset.
Det är ett stort palats byggt i kolonial stil.
Dom Hélder valde istället att flytta in i prästbostället intill en av kyrkorna i centrala staden.
Residenset förvandlades till stiftskansli och till ett jättelikt allaktivitetshus.
Dit kom människor för att lära sig läsa och skriva, för att gå i katekesundervisning, för att måla plakat inför demonstrationer, för att spela bordtennis eller bara för att ta en fika.
Det borde inte ha varit så märkligt tycker man, men då var det ett brott mot den gamla traditionen.
Då var det en markering som hade stark laddning både kyrkligt och politiskt. 

Han har skrivit en hel del dikter.Bland annat den du kan läsa här nedanför.Jag tror det är den jag tycker allra mest om av alla hans fantastiska verk. 

"Du har lärt dig av livet,

säger du.

Menar du då,

att du kryper ihop

och försvarar dig,

att du ångrar din spontanitet,

att du blivit försiktig nu

av alla dåliga erfarenheter,

att du förlorat din värme

och låtit den heliga elden slockna?

I så fall ber jag dig

att hellre fortsätta genom livet

som analfabet,

inför människor naiv,

som ett barn inför Gud.”

Vaknar till strålande sol och en liten lägenhet full av kartonger.

Hur mycket det än är att göra idag ska jag njuta av solen.

Det sägs att den bara ska lysa över oss på förmiddagen så jag gör mig klar för en promenad.

På eftermiddagen kommer regnet om väderleksprofeterna har rätt.

Vi älskar verkligen solen vi nordbor.

Och gillar nog inte regnet lika bra.

Ändå är det ju så att båda delarna behövs.

Vi har regnet att tacka för vår grönska, våra grödor och det flödande vattnet i våra ledningar.

Vi behöver både regn och solsken.

Medgång och motgång.

En natur utan regn blir en öken.

Och en människa utan motvind utvecklar aldrig den överlevnadskraft och de fina egenskaper hon har.

Idag är det 1 mars!

Albin och Elvira har namnsdag.

Grattis säger jag förstås   

Grattis säger jag också till dig som har födelsedag   

Och inte ska jag - i min längtan efter promenaden - glömma bort att ge DIg ord att ta med dig ut i dagen

Det finns ingen storhet där det inte finns enkelhet, godhet och sanning.

Leo Tolstoj