Elisabeth är det tredje barnet i bild

Har inte ntt min syster i Florida.....men det mesta ligger nere...så allt kan vara gamska väl- men - jag skulle vilja veta1

Hon har bott i Florida länge och genomlevt orkaner - Irma lär dock vara betydligt tuffare än de senaste...

Linnea nio år-tiden har gått så snabbt nyss var hon ett liter knyte

Linnea checkar om det finns mera tårta kvar. Många hungriga kusiner åt en hel del - men jodå - en extra bit fanns det...

Lördagkvällen gick snabbt med stoj och mat och kramar!

Idag på förmiddagen styrde mormor och motfar kosan hem till Norrköping igen - i hällande regn.Regnet följde oss hela vägen hem!

Hoppas det inte regnade på Linnea och hennes 20 klasskompisar som hon höll fest för idag!

Ingen plats på jorden har samma plats i vårt hjärta som den där vi bodde som barn tror jag!

Rast på väg bort från mormor men hem till sig själva...mamma skickade fotot

Efter ett par dagar med barn och barnbarn så går tvättmaskinen hela dagen idag.

Mycket lakan och handdukar.

Men det är en slags förväntansglädje i att bädda och ställa iordning.

Nu var de sex stycken så det blev en del annorlunda lösningar.

Sex fantastiska gäster....underbart...

Det är faktiskt roligt att tvätta efter dem ocksp....och minnas hur det var- ---då det var fem barn hemma.

Då gick ju verkligen inte tvättmaskinen hela dagen någon gång ibland.

Den gick ett par gånger minst varje dag"""

Men så fina stunder....

Att växa ifrån....

Livets gång- precis som det ska vara- men jag kan inte hndra ett stilla vemod.

Att ha huset fullt av barn var ju lite sömn, ont om pengar. Inga karameller (eller mycket få) till sig själv. Oro och rädsla för hur de skulle klara livet.

Förunderlig lycka över att de var mina!

Att vara farmor/mormor med barn på annan plats på jorden gör lite ont ibland.

Hör ofta andra prata om ett nära umgänge, barnbarn som tittar in....underbart.

Läste en studie om att faroch morföräldrar är viktiga för barnen som avslutades med de här orden:

"Inga kan se på barnen med ögon så fyllda av kärlek som deras far- och morföräldrar, och inga kommer att lämna lika stora hål."

På Pinchos med tre barnbarn med föräldrar!
Ungarna uppskattar konceptet med småportioneroch beställning via 

app i mobilen!

. Är  

Så här såg det ut vid förra årets Stadslopp

En grå söndag eftermiddag med ideliga störtskurar.

Stilla ute....inte den fart det brukr vara på söndagar!

Min  fina man är där ute i regnet.

Han måste bara ta sin vanliga löprunda oavsett väder.

Sista dagen på hans semster är det också och imorgon blir det rivstart eftersom han inte bara kommer att vara ansvarig skolledare för sin egen skola, utan även för grannskolan eftersom det där inte gått att få tag i någon rektor där inför terminsstarten.

Självklart känner han det lite "darrigt" och behöver den där stunden i ensamhet med stegen och vindsuset.

Han måste ju träna också eftersom han ska vara med och respresentera sin skola vid Stadsloppet under den sedvanliga Augustifesten här i staden den 19 augusti!

Jag sprang gärnma förr - och vet att det är en skön k'nsla - men nu måste jag möja mog med att gå och är glad för att jag kan göra det!

Många löpare, både amatörer och andra - talar ofta om den meditativa känslan som löpningsturen ger.

Och jag hittade för en tid sedan på Facebook några rader ur en dikt som sidägaren på Facebook kallade "Hannas dikt"

Bilden lånad från Google

Nu är mannen i mitt liv ute och visar flickorna med mamma våra vilda broar som går vid strömmen.

Vilda säger jag för att jag inte alls gillar att gå på dem.Forsande vatten och dåliga räcken. Inte den typ av utmaningar som får mig intresserad!

Jag ska som jag tidigare berättat ,på begravning snart och känner att detta farväl kräver lite stillhet i mitt inre som jag inte skulle få av att balansera omkring på broar.

En bekant ringde och sökte min man.

När jag berättade vad han gör utbrast hon: Men hur vågar du!!

Jag: "Vågar vad då?"

Hon igen: "Släppa ut honom på äventyr med en annan kvinna!"

Det samtalet födde tankar om tillit och förtroende hos mig.

Vad vore vår tvåsamhet värd om vi alltid skulle vakta på varandra?
Och hur jobbigt skulle det inte vara att ha sådana farhågor om varandra!

För mig skulle det smutsa den gemenskap som är självklar emellan oss.

Jag vet att många blivit svikna av den de litade allra mest på.

Och det gör mig så ont om dem för jag förstår mer än väl hur tungt det är.

Det är en tuff väg tillbaka till att känna tillit och förtroende för en annan människa.

Och många vågar tragiskt nog, aldrig mera lite på någon!

Fortsätt att ha en bra dag!

Här väntas busväder fram emot eftermiddagen enligt SMHI!

Men det är ju bra!

Vi behöver regn!

Lilla Lanny som ju är ett särbegåvat barn som du kan läsa om här

har också skrivit en bok.

Boken skulle kunna vara skriven av en mycket äldre person. 

Men som det särbegåvade barn som Lanny är så var hon bara sex sju år vid författandet av boken om Linn!

Hon är precis som hon själv beskriver sig på omslaget till boken.

Vanlig med ovanlig.

Skulle du vilja köpa boken eller läsa mera om den gå in på denna Facebook sida

Boken kostar 100;-

Och jag lovar att du kan inte använda 100 kronor mycket smartare.

Boken blir din dörr in i upplevelserna och tankarna hos en ovanlig men vanlig flicka!