Inlägg publicerade under kategorin Mina funderingar

Av Kaela - Torsdag 14 dec 15:05

 



När du läser den här rubriken har jag full förståelse för om du ser det som något som är fullständigt omöjligt att säga så värst mycket allmängiltigt om.


Men det finns något som jag kan börja med som är absolut allmängiltigt!
Jag tror att varenda människa har ett  grundläggande behov att hitta meningen i sitt liv.

Men är det inte olika för olika människor?

Det är det alldeles säkert men det finns också gemensamma behov.

 

För många år sedan läste jag för första gången Viktor Frankls bok: "Livet måste ha mening"

Han var (han dog 1997) doktor i medicin och filosofi samt professor i neurologi, psykiatri och logoterapi.

D
Han satt också i flera olika koncentrationsläger under andra världskriget.

Hans bok finns i nyutgåva för den som vill läsa den.

 

Jag tror precis som han att för den som har något som är viktigt för henne eller honom är det möjligt att överleva även mycket svåra saker och kanske till och med få en fördjupad  livsinsikt och även livsmening genom sina upplevelser. Trots att de var svåra.


Vi - alla - har ett gemensamt grundläggande behov av att veta att vi är behövda.

Vi måste känna att vi tjänar något till.

Annars har vi ingen grund för att hitta mening i livet.

Under olika perioder i livet är det möjligt att det finns olika saker som vi räknar in i det som ger vårt liv bärkraft.

Men behovet av att behövas och tjäna till är alltid allas behov.

Olika situationer i livet lär oss och formar oss så att det tillkommer nya erfarenheter som ingår i det som är vår livsfilosofi och livsmening.
 

Kris är både hot och möjlighet -  kom ihåg det  - när livet känns hopplöst och ingen mening ens kan anas vid horisonten.


 Meningen men livet är också att lära oss hantera det som möter oss.
Att vi vågar skratta när vi är glada och gråta när vi är ledsna

Att vi vågar och kan slå vakt om vår förmåga till medkänsla och empati - till tacksamhet och ödmjukhet!

Dessutom tror jag att det är absolut nödvändigt att vi har en samhörighet i en gemenskap  (eller flera gemenskaper) där vi känner oss självklara !

Attt vi i denna värld med så mycket nöd vågar fortsätta att se det som viktigt att vi har tak över huvudet och en mätt mage.

Och att vi alltid är beredda att medverka till att dessa och andra självklarheter för ett bra liv kommer allt flera till del!

 

 





Av Kaela - Tisdag 12 dec 18:46

 

Bilden l¨nad från google





Det finns mycket vi kan klara oss utan genom livet vi människor
Men inte gemenskap!
Människor är skapade för att leva tillsammans. 

Vi kan aldrig leva ett fullödigt liv om vi inte har gemenskap - vänskap och kärlek!

. Längtan efter gemenskap är genetisk.
Kanske överträffas öängtan efter gemenskap med alla dess ingredienser inte ens av hunger eller annan fysisk utsatthet.

 Behovet av gemenskap är lika för oss alla och finns genom hela livet -  från vaggan till graven.

Det finns hos två-åringen och det finns hos  hundra-tvååringen.


Det är i det behovet tror jag - som vi mest av allt kan känna igen oss i varandra.

 Visst finns det en god ensamhet.

Den vi väljer ibland av fri vilja.

Men den  ofrivilligt ensamheten ökar påtagligt risken att  drabbas av en rad sjukdomar  kanske ofta hjärt- och kärlsjukdomar,
Man säger till och med att det är lika farligt att leva i en ofrivillig ensamhet som det är att röka 10-15 cigaretter per dag.


Så viktig är närheten...gemskapen....vänskapen....kärleken....

Det är de viktigaste ingredienserna för ett meningfullt liv!

Så viktigt att vi tänker: Alla ska med!
Vi måste se till att det i  vårt grannskap på vår hemort, i vår stad inte finns människor som lever i denna ofrivilliga ensamhet.

Nu närmar vi oss med stormsteg gemenskapens och kärlekens största högtid.

Julen!
Låt oss ta hand om varandra - mota ensamheten på porten under vår helg som en början på ett nytt förhållningssätt.

Där vi tar ansvar för varandra...bjuder in i gemenskapen - ser till att ingen är utanför.

Det är inte en utopi som bara vilda galningar som jag, som arbetat med frivillighet mest hela livet anser.

Det är en möjlighet till ett rikare liv för alla!

Även för oss som har det vi behöver av gemenskap  - då vi breddar porten och bjuder in får vi också ett betydligt rikare liv.
Det är med andra ord och ett modernt uttryck  en win-win situation!

 

 

 

 

Av Kaela - Måndag 11 dec 21:42

 






ste några ord idag i en bok....."Jag vill bara hitta min plats - och de människor med vilka mötet ger mig möjlighet att växa"

Jag tror det är något vi alla vill.

Hitta min plats!

Där de som kan få mig att växa finns.

Det är väl livets innersta mening.

Min plats!

Mitt liv!

Där jag ska vara och där jag har en uppgift!

Hitta sig själv som människa

som medmänniskan

tiden som ju tickar på

livet som rinner undan....


Du kan ta en kille från Rosengård, men du kan inte ta Rosengård ur killen. 
Det är Zlatan Ibrahimovic ord, som säger något om betydelsen av att komma rätt....

Helst från starten i livet - i vilket fall så snart som möjligt....

Kanske kan man ta också Rosengård eller andra tråkiga erfarenheter ur en människa  om den får varsam plats där där det går at tväxa i sin egen takt.

 

Av Kaela - Måndag 11 dec 17:40


     


Vi blir alla äldre.

Och det tycker vi väl är okay. 

Någon har sagt att alla gärna blir äldre men att ingen vill bli gammal.

Som svenskar hör vi till en åldrande befolkning.

Enligt SCB har medellivslängden sedan 60-talet ökat med ungefär ett decennium för både kvinnor och män.

Mötte en gammal man under min promenad idag som berättade att han fyller 90 år i början på nästa år.
Jag har mött honom många gånger tidigare  - och  idag stod han och samtalade med en vän från DHR.

Där jag är ordförande.

Det var häftigt att lyssna till någon som hunnit så långt och som  trots de många levnadsåren fortfarnade var både nyfiken och lite äventyrslysten.Den som  är så levande är ju inte gammal.

Även om man kan säga att man har levt länge.


Om man ska leva länge är det ju just så man vill vara även när det blir massor med ljus i tårtan.





 

Av Kaela - Lördag 9 dec 20:03


 


"Vi delar allt" -  hör man ibland människor deklarera om sitt parförhållande.

Och visst - man delar säkert hus och hem, semester och arbete, ekonomi och vänner.

Men man kan aldrig någonsin dela allt


Längst inne i oss alla finns  err litet rum på vars dörr det står "Strängt privat!

Inte för att vi vill ha det så  - men vi kommer inte ifrån vår existentiella ensamhet, som bygger på att våra innersta tankar och känslor inte går att dela.
Vi vill alldeles säkert - men det är faktiskt inte möjligt.


Strängt taget  är vi ensamma när vi föds, vi går i någon mening ensamma genom livet trots alla relationer, och vi är som mest ensamma när vi dör.
Vi tänker inte så ofta på det.

Jag tror inte att vi vill se detta så tydligt-

Men det är inte farligt att närma sig den här sanningen om oss själva


I den mest aktiva fasen av vårt liv känner vi oftast  inte av den existentiella ensamheten, för vi är fullt sysselsatta med våra relationer och fullbokade arbetsdagar och  kalendrar.
Med småbarn eller
tonårsbarn.
Men när vi möter prövningar i livet, blir vi ofta abrupt påminda om att i vissa situationer är vi alltid ensamma, även om vi har både familj och vänner.
Det finns vägar i livet stundtals, där ingen kan följa oss.

Det gör ont!

Men det är inte farligt.


Det gäller - både för den som drabbats och för den som ville följa att inse omöjligheten.

Men man kan ändå mötas.

 

Om vi lyssnar på varandras upplevelse.

Om den som drabbats har ett öppet öra hos sina kära för hur den upplever situationen - och om den själv vill lyssna till hur anhöriga och vänner upplever att de faktiskt står utanför.

Då kan vi ändå mötas!

 

I omsorg omtanke och kärlek - och inse att vi förstår att vi inte förstår - men att vi ändå når varandra!


Av Kaela - Torsdag 7 dec 09:26

 

 

 

 

Det finns få saker som binder och hindrar oss människor så mycket som rädsla.

Jag tror att vi alla är överens om det.

Ofta är det ju så att det vi är rädda för inte alls är så farligt som vi tror.


Jag tror vi måste möta vår rädsla för att bli fria.

Vi måste våga se den i ögonen och tala om för den att det är jag och inte du, Rädslan, som ska vara herre i mitt liv.


Redan när vi bestämmer oss för detta har vi återtagit en del av vår frihet.


Jag vill vara fri - därför försöker jag vara vaksam om jag känner mig hindrad - så det inte är rädslan som ställer sig ivägen och nygger murar.


Om jag upptäcker att det är det tar jag upp kampen.


Ibland blir jag rädd för att förlora dem jag älskar.

Det kan nästan få mig att hålla igen kärleken en bit.


Men jag vill var fri att fortsätta älska - fortsätta våga knyta an till människor utan att jag vet om de kommer att finnas kvar på jorden i morgon.
Jag vill vara fri att möta det som kommer, både omständigheter och människor.


Jag viill vara fri att vara den jag är.


Om det ska vara möjligt gäller det att bekämpa rädslan.

Den är faktiskt en rånare, en stortjuv, en bov.

Den borde sättas inom galler för att den försöker sätta människor inhnanför galler av rädsla.


 
Jag tror det allra bästa faktiskt  är att utmana det jag är mest rädd för -  utmana min rädsla.


Pröva du också!


Välj ut något som du verkligen skulle vilja göra, men inte gör för att du är rädd för att misslyckas.


Kanske går det inte helt bra första gången.

Gör om det!

Till sist står du där som vinnare och kan göra slut med rädslan!

Den är ingen vidare kompis!

Av Kaela - Onsdag 6 dec 13:43


 




Redan en bit inne i första adventsveckan var jag på ett ganska tidigt möte mitt emellan morgon och förmiddag.

På  hemvägen gick jag och funderade över vad det är som gör att vmänniskor i Sverige– kanskevärldens mest sekulariserade land – fortsätter att gå till kyrkan en helg som första advent?

Kanske är det berättelsen om den som ska komma.

Det lilla barnet!

Ett barn innebär hopp - och hopp behöver vi!

 

Kanske behöver vi  ta ett steg tillbaka för att få vila i något annat. än varuhusens plingplong och bjälleklang.
Något äkta - något som kanske kan kännas som rötter.

Kanske ett slags sökande efter identitet - eller kanske till och med efter Gud!

 

Jag har inte svaret på varför våra kyrkor fylls  just till första advent.

Jag kan bara konstatera att det är så det är.

 

Jag sj'lv kan uppleva ett nästan fysiskt behov av att sitta i en kyrka tillsammans med andra - sången- predikan - allt som stämmer till eftertanke och stillhet.

 

Kanske är det en blandning av all slags längtan- eller just bara en slags första adventslängtan!

 

 

Av Kaela - Lördag 2 dec 20:01

 

Soffhäng - brasa som sprakar i kaminen - tända ljus - allt ger en stilla förväntan!

Imorgon är det första advent.

Advent  - som inte betyder väntan som många tror - utan istället ankomst.

Ankomst är ett positivt ord.

Den som kom vid den första julen var  babyJesus
Funderade idag över detta att det inte gick så lång  tid efter det att stjärnan lyste över stallet i Betlehem och de tre vise männen överrräckte sina gåvor innan baby Jesus föräldrar fick ta sin lille nyfödda och bli flyktingar.

Herodes hade påbjudit att alla gossebarn under två år skulle dödas!

Så kom nöden och förtvivlan till familjerna som fick sina små pojkar dödade.
Ingen vidare värld för en liten baby att födas till.

Ibland tycker vi att det är en hård värld för de små som föds idag.

Faktiskt så tror jag det alltid varit så!


Men den lille som föddes i Betlehem gav hopp och fortsätter att ge hopp.

Om ett  freds och fridsrike!





Presentation

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kaela med Blogkeen
Följ Kaela med Bloglovin'

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se