I svåra stunder är det lätt att glömma att allt i vårt liv har en mening.

Vi tror ofta att det är omöjligt att leva ett lyckligt liv efter svåra upplevelser, och vi kan till och med bli provocerade av någon som uppmanar oss att gå vidare och lämna det förflutna bakom oss.

Jag tror inte man ska ge sådana råd till den som befinner sig i svårigheter och kris.

Då handlar det om att bara vara där.

Bara finnas  -  och kanske inte säga så mycket.

Vi kan inte förstå tuffa slag och vändningar genom logiska resonemang, och det skrämmer oss. 
Verkligheten är inte logisk och förutsägbar, åtminstone inte ur ett mänskligt perspektiv.

Och der gör att vi ibland har svårt att hantera den.

Så viktigt att leva i vårt NU!

Att inte ta ut det svåra eller tråkiga som kanske händer imorgon - utan leva idag - där allt är ganska så gott!
Någon sa en gång till mig - I nuet är allt väl!

Jag funderade en hel del på det då  - och upptäckte att så är det - för det allra mesta.
Oron för morgondagen kan göra att vi får gå igenom svårigheterna  två gånger - först i fasan för att det ska hända - och sedan då det händer. 
Eller en gång i oro och fasa fäör det vi kunde sluppit helt för det händer aldrig i verkligheten!
Oron gör alltid att vi får gå igemom smärtan och det svåra en gång för mycket!

Det är minst en gång för mycket.

Oron kan ändå vara svår att bemästra.

Men visst kan man få hjälp att göra det genom insikten om vad den gör emot oss!

Att vara ödmjuk innebär att vi inser att omvärlden har oändligt mycket att lära oss och att den som lyssnar intresserat är mycket behagligare att umgås med än den som bara vill berätta om sig själv.

Att lära sig nya saker genom hela livet är en förmån och för att lära måste vi vara nyfikna och lyssna på allt och alla i vår omgivning.

En enkel och bra regel är att vi har fått en mun och två öron för att det är meningen att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.

Ibland kan man komma på sig själv med att man - medan den andra pratar - inte lyssnar - utan är helt absorberad av vad man själv ska säga s¨snart tillfälle ges.

Idag ser man den ena personen efter den andra på stan som går med ett lyssnande uttryck.

Man blir glad men så upptäcker man sladden till deras öra och glädjen blir inte lika översvallande.

Att lyssna på musik när man joggar, rensar trädgårdsland, cyklar eller liknande kan ju vara bra.

Men om jag går på stan vänd inåt så hör jag kanske inte ens när en vän ropar mitt namn!

Och går miste om ett fint möte!

Vid en lunch med några vänner kom vi in på frågan: "Vad är ett lyckligt  liv?"

Vi har alla varit med ett tag - flera av oss "lunchare" har passerat livets middagshöjd .

Som ung drömmer man och sätter ut för att få ett lyckligt liv.

Det känns som det mest viktiga av allting är att man får framgång i både kärlek och arbetsliv.
När livet snurrar på - och huset är fullt av barn, och dagarna av jobb blir det välsdgt lite tid till att fundera över frågan om man är  lycklig!
Fullt uptagna med att få ihop det så kallade livspuzzlet och nöjda med att man får tid och pengar att räcka till något så när lever man dessa år,så nära livets hjärta att man hör dess pulsaslag rakt igenom sina dagar.

När barnen flyttar och ingen stökar till ens rum och tillvaro, ingen  kommer och är "hungrig som en varg" - och ingen dunkande popmusik (som man själv inte valt) får väggar och tillvaro att vibrera - då kommer frågorna lite försiktigr tillbaka igen.

Och  de flesta av oss upptäcker nog att det där med lycka är ganska överreklamerat.
Om man menar att lycka kan liknas vid en känsla av att se en mycket djup mening med sitt liv, då är det verkligen viktigt att vara lycklig, enligt min åsikt.

Många av oss sliter med att till varje pris skapa lycka i sina liv, men någonstans i denna strävan  är det stor risk satt det sker en grov feltolkning av begreppet "att vara lycklig"!

Om man tror att bara jag får råd att göra ett par utlandsresor per år, och om jag får ett bra jobb med gott anseende , rätt patner och önskebarn - ja då är jag lycklig.*

Det enda av detta som jag personligen anser vara viktigt är rätt pattner men också denne partners och min förmåga att skapa kärlek.
Och önskebarn - det är alla barn, eller hur?
 

E djjup mening i mitt liv är viktigt för mig - men då det gäller vardagslycka  är  detta oftast små, enkla saker och  ting, som gör min vardag till en bra plats!

Jag tycker nog att Thomas Merton har rätt när han säger:

"Livet i den här världen är fyllt av lidande. Men lidandet, som är motsatsen till njutningen, är inte nödvändigtvis motsatsen till lycka eller glädje."

V

.

Jag tror att vi inte alltid inser hur mycket humor betyder för oss när vi vill att bevara det som är mänskligt i oss själva och i andra - ja i världen.

Det finns inget så befriande och livsbejakande som ett riktigt gott skratt!

Skrattet befriar
Skrattet får en att tänka efter.
Skrattet lindrar mitt lidande.
Skrattet gör mycket med oss.

Men vad skrattar vi åt?

Ja, vad skrattar vi åt!
Stå-uppare, rtevyer, eller annat.
Kanske åt en hundvalps vilda lek eller en liten unges försök att erövra världen

Skrattet är en instinkt vi har som fframför allt stärker våra relationer.
När vi är trygga och bekväma med varandra,  då kommer skrattet oftare och hjärtligare.

Skrattet har visat sig ha positiva effekter på vår hälsa,  påverkar smärta och stress.

Billig medicin utan risk för biverkningar med andra ord_

Jag mötte en kvinna som just mist sin make i cancer.
Hon berättade att när han fått veta att hans cancertyp var obotlig och att han troligen bara hade några månader kvar att leva tog han sin fru och sina två tonårsbarn med på en revy!

Han blev inte frisk - det tror jag inte han väntade sig.
Men familjen byggde upp en samhörighet och styrka inför de kommande svåra månaderna.
 

Jag tror jag har skrivit det förut i något inlgg att ett barn skrattar i snitt 365  gånger per dag.

Medan en vuxen skrattar max 15 gånger.

Efterlysning med andra ord av 365 dagliga skratt!

         


Något som genomsyrar hela mitt sätt att tänka och vara är hur viktigt det är att lära oss att lyssna till vår inre känsla.

Så många röster finns det i vår tillvaro, så det är inte underligt om den mjukta stilla rösten inom oss blir överröstad så pass så vi tror att den inte finns.

Ibland är det de små, nästan obetydliga signalerna som är de viktigaste. .

Din kropp eller ditt inre vill säga dig något. 

Och har man då inte lärt sig lyssna till denna inre röst då är det inte bara möjligt utan faktiskt troligt att man inte uppmärksammar den.

Jag tror vi har l i t e lättare att lägga märke till kroppens signaler än till den inre rösten.

Kroppen är dessutom betydligt mera envis än rösten i vårt hjärta.

Den ger sig inte- utan talar högre och högre.

Ända tills vi stannar upp och ger den det den behöver.

Om du är mat, sömn, en dusch - eller kanske flera dagars vila.

Vi lever i fel tempo, matas med för mycket på en gång.

Inget hinner smälta, inget hinner mogna.

Så har många av oss det!

Djupt inom dig finns en fristad, där friden är det förhärskande. 

Kanske känner du dig som flykting i ett främmande land.

Glöm då inte att du bär hemlandet inom dig.

För mig är Guds rike  här och nu, och inte sedan och inte någon annanstans.

Och han som säger om sig själv att han är ordet - han vill komma till tals med mig - och med dig också.

När han ser att vi är trötta och slitna vill han ge oss vila.

När vi är ledsna vill han ge oss tröst.

När vi är svaga och rädda vill han ge oss skydd och styrka.

Så barnsligt enkel är min tro.

Att lyssna är en konst över huvud taget.

Om vi ska lyssna till en annan människa.

Våra tankar vill lätt flaxa hit och dit - och medan vi "lyssnar" (utåt sett alltså) är vi ofta fullt upptagna med att fundera på vad vi ska säga när den som just talar har tystnat.

Ännu svårare är det att lysssna inåt  oss själva.

Då blir vi lite av Alfons Åberg...jag ska bara...det och det...och så det - sedan ska jag lyssna-.

Men då är vi ofta alltför trötta.

Gör tvärtom idag!

Sätt dig ner och lyssna inåt dig själv.

Någon som vill dig oändligt gott vill komma i kontakt med dig!

Det finns bara en kärlek.

En och den är fri.
Det finns bara en
och den är full utav liv

Den här lilla dikten blev så levande för mig igår när jag mötte två kvinnor som delat livet i kärlek i mer än tjugo år.

De börjar närma sig livets medelpunkt.

De har följts åt igenom ljuvt och lett.

Stöttat varandra och levt med största respekt för varandras egenart.

De har valt bort barn , men saknar barn i sitt liv.,

De kom till Frivilligcentralen och ville bli extramormor - gärna till en ensamförälder med flera barn.

Nu har de varit och är oerhört betydelsefulla i en ensam mammas liv och i hennes fyra barns liv i sex år och jag tror mig knappt ha mött någn mera stolt "mormor" än mommo och momma..

Jag blev så berörd av den trofasthet de visade varandra. Den omtänksamhet och kärlek som fullkomligt lyste om dem - efter alla år tillsammans.

Hur kan man fördöma kärlek!!!

Även om den inte ser ut precis som ens egen kärlek..
Deras kärlek har revolutionerat fem människor liv förutom deras egna liv!

 
På  väg till  min gamla arbetsplats häromdagen  hörde jag någon bakom mig o spårvagnen ställa en fråga som satte igång  min a tankar; "Är drömmen om lyckan en dröm om en myt?"

Kan det vara så att det finns en massa myter om vad lycka egentligen är.

Och att just dessa myter hindrar oss att uppleva lycka.

i mina funderingar har jag kommit fram till att det FINNS myter.

En myt som jag är absolut säker på finns - är lite av en Alfons Åberg tanke...ska bara.

Och jag undrar om vi inte tänker på möjligheten att livet ska bli riktigt bra och att det är det som ska göra oss lyckliga.

.....OM jag träffar rätt kille...OM jag vinner på lotteri....OM jag får högsta betyget i matte... OM ag får det jobbet jag sökt och så gärna vill haosv...osv...osv

Att lyckan inte är mera pengar börjar vi  kanske inse idag!

Trots att vi stadigt fått det bättre materiellt i alla fall här  västvärlden har vi inte blivit särskilt mycket lyckligare.

Frågan är om vi alls blivit lyckligare?
Eller om vi kanske till och med blivit olyckligare eftersom vi avslöjat en myt: Lyckan satt inte i pengar och ägande?

När våra grundbehov är tillfredsställda är det annat än högre lön och ökad konsumtion som blir viktigt - då blir det den mest fantastiska resan....det finaste huset....en ny bil...

Visst  - lyckan ökar hos de människor som kan ta sig från svår fattigdom till medelklass, men därefter spelar pengarna inte så stor roll för att öka lyckan.

Om det är en myt att lyckan finns i ägodelar - var kan man då hitta den.

Jag tror att människor som har flera goda vänrelationer är lyckliga.

Och jag tror att den som lever i ett gott äktenskap är lycklig.

Jag tror att tacksamma människor är lyckliga.

De som är glada för det de har och inser att det ärett gott liv de lever.

Alltså ligger lyckan i relationer och i tacksamhet.

Så tror jag det till stor del är.

Jag mötte väldigt mån

ga lyckliga människor i mitt arbeter

Människor som ger en stund av sitt liv för att glädja en annan.

Människor som tar ansvar för en annan människa.

Som inte drar sig för att utföra en kärleksfull gärning för en annan.

Den insikten ledde till denna dikt:

Lycklig

Jag har mött

världens lyckligaste människa

....hon bar ingen specialdesignad kappa

och hennes skor var nötta

hennes fingrar saknade juveler

men bar djupa valkar av hårt arbete

Inte med bästa vilja i världen

kan jag påstå att hon hade en drömfigur

snarare lite för mycket på fel ställen

och ingen anti-rynk-creme

hade varit i närheten av det ansiktet

Men när hon såg på mig

och log

var det en ängels leende

jag mötte
Kaela

"There is a crack in everything, that’s how the light gets in", sjöng Leonard Cohen:
Vi som lyssnade till sången lärde oss förhoppningsvis någonting.

Vi människor har den här verkligheten .. Den kan se lite olika ut för olika människor på olika platser.
Världen är ofullkomlig och det finns ingen väg vare sig ut ur sorgen eller ”udenom” svårigheterna som Peer Gynt sa.

Vi är inte fullkomliga - ingen enda av oss!

Men det är bra det!

Minns att min mor sa någon av de sista dagarna hon fanns hos oss: "Jag har verkligen inte varit en fullkomlig mamma¤"och jag svarade henne: "Mamma, vilken tur - om du hade varit fullkomlig hade vi haft ett omöjligt ideal!"

Ibland ropar vi efter fullkomliga människor.
Som ska komma och rädda världen - rädda oss!

Men det ropet har alltid och kommer alltid förklinga ohört!
Det finns inga fullkomliga människor!

Men det finns underbara, osjälviska . härliga människor.
Och när vi möter dem anar vi ljuset!

I det ofullkomliga- där bor det!
Och vi är alla en del av det!

Både ofullkomligheten och ljusglimtarna!

Det är våra villkor - och det är gott så!