Inlägg publicerade under kategorin Andras dikter

Av Kaela - Tisdag 20 juni 11:02

 

 

 

 

Och en vacker dag
kryper vi ihop hos varandra
ett lås knäpper till och vi kommer aldrig mera loss,
dina förslitna leder insnärjda i min gikt,
mitt magsår intill ditt hjärtfel
och min reumatism emot ditt ryggskott,
aldrig skola vi skiljas, ack nej.

Och käre, du glömmer din andnöd, din arytmi
och infarkten du redan haft,
och jag glömmer min katarr, mina rastlösa ben
och det ständiga gnaget i vänster sida,
nu trotsa vi sorger och mödor och nöd.

 

Mina bröst, så tomma och platta
håll om dem, käre
för en dag när du ser på dem hänger de långa,
älskar du mig då
tula tulan tuli tej

Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek,
de ungas kärlek, de medelålders kärlek,
de fulas kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek
de illa kläddas kärlek.
Låt oss acceptera kärleken,
vi är så rädda för den.


Och du tar mina bröst i dina händer,

mina uttänjda platta bröst
och berör med läpparna de skrynkliga vårtorna
och med starr i ögonen, i väntan på en vårdplats
famlar du blint efter mig,
känner dig för med händerna.
Känn på du bara:
under alla de här rynkorna finns jag,
den här förklädnaden tvingade livet på oss till slut,
du mitt smultron, min svala, min blomma så fin.

Och mina knölar vilar i dina gropar,
dina rynkor i mina fåror
och intill dig i ditt lidande
ber jag tyst om din död.
Och ljus är vår kväll och vår morgon.
Eeva Kilpi

 

På jakt efter en annan dag/anteckningsbok ramlade nteckningsboken med livsjuveler (som det står utanpå anteckningsboken) Eeva Kilpis starka dikt ut.

Det tar jag som ett tecken att någonstans därute finns du som behöver få läsa den.

Varsågod - ha en fin stund!

Av Kaela - Måndag 19 juni 09:05

 

 

 


Igår under promenaden på Krematoriets kyrkogård passerade vi många låga små stenar.

En av dem stannade kvar i mitt minne: "Det stod Elisabet - och därunder "Älskad vän och moder"

Kanske var det den lite ovanliga texten som drog mitt intresse till just den stenen.

Medan vi gick vidare märkte jag hur det poppade upp rad efter rad av Zacharias Topelius dikt "Min moder"

Den är så vacker- och jag hoppas dui ska låta dikten hitta in till ditt hjärta trots de (eller kanske till och med tack vare) de ålderdomliga formuleringarna½


Var finns en kärlek, som intill döden,
står oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel övervakar
och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en moders kärlek är det allen.

Allt band är själviskt, som hjärtat binder:
den kyss, som bränner på brudens kinder,
den hulda famn, som en syster räcker,
den späda arm, som oss barnet sträcker;
vår bäste vän har en lön sig drömt:
en moder ensamt har det förglömt.


När minnes hon i de långa åren
den tunga smärtan, den heta tåren,
sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
och dagens möda och nattens vaka
för detta barn, som hon älskar mer,
ju mer hon allt för dess lycka ger?

Och vem kan giva vad hon oss skänker?

Den första tanke som barnet tänker,
den första bön som dess läppar stamma,
den första kärlekens rena flamma,
den första maning för rätt och dygd,
för sanning, frihet och fosterbygd!

Och vi, vad giva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,
vår svala kärlek, åt flera delad,
vår omsorg, ofta förströdd, förfelad,
ej ens vår åsyn är hennes tröst:
bon lämnas ensam i lifvets höst.

Och dock hon följer med sina tankar
det vilsna barn, som i världen vankar,
och hennes bön, som en ängels fackla,
går klar framför oss, när stegen vackla,
och lyser vägen med Kristi tro
och banar stigar och bygger bo.

Välsignad vare en sådan moder!

O, det är sötma i tårefloder,

det är en hugnad för alla tider,
att i det själviska livets strider
få rota sig vid en sådan barm
och af dess kärlek få kyssas varm!

Så löna, Gud, vad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
det är din kärlek, den evigt höga,
som speglar sig i en moders öga,
och därför känns som en sol gått ner,
när detta öga ej strålar mer ...
Zacharias Topelius

Av Kaela - Onsdag 14 juni 19:19

 

 

 

 

 

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.


Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt  -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

Karin Boye

Av Kaela - Fredag 9 juni 16:37


     



Om detta livet är det enda..!
O dessa korta timmar...
En timme -- vad en timme kan bli mycket!
De djupa källorna, där ingen än har druckit,
ljusvidderna, som ingen än har lodat,
de vänta bakom våra öden.
Och vi, vi dåsa slött i feghet.
O dessa korta timmar...
Du gömda möjligheters värld,
du Gud i vardande,
giv oss en oförvägen fromhet,
en vilja ren,
och vig oss in till andens äventyr!


Karin Boye

Av Kaela - Torsdag 1 juni 18:30

 

 

 

 

 

Jag söker inte olyckan
den kommer ändå
in i våra liv
alldeles av sig själv
kan vara så dramatisk
- så oåterkallelig

Jag söker inte heller
den stora lyckan
den kan vara så banal
så instängande
i sin fullkomlighet
- så isolerande


Jag söker nog livet

i alla dess faser
med ljus och mörker
med hopp och förtvivlan
med svindlande toppar
och dolda djup


Jag söker människor

som delar med sig
och som tar emot
stunder av närhet





utan att kräva
- som vill möta livet

Birger Franzén

Av Kaela - Onsdag 31 maj 21:18

    


 

 

 

Det måste
finnas dagar
då ingenting händer
då kraven faller
och ingen räknar
vad du gjort
eller inte gjort


Det måste
finnas dagar
då tankarna vingkläds
då det etablerade inte gäller
och ingen bryr sig om
vad du bejakar
eller förkastar


Det måste
finnas dagar
då bara du är viktig
då relationerna vilar
och ingen frågar
vart du går
eller inte går


Lars Björklund

Av Kaela - Måndag 15 maj 21:29


 





Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.
Siv Andersson

 


Har suttit och samtalat ikv'äll med en kvinna som miste sin dotter för nästan 20 år sedan i en bilolycka.

Hon blev påkörd.

Hon skulle varit jämngammal med min Rebecca nu.

Det gjorde sorgen närmare.

Och jag såg att i hennes ögon har sorgen flytttat in för att aldrig lämna!

Presentation

Fråga mig

141 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kaela med Blogkeen
Följ Kaela med Bloglovin'

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se