Nadja var den mest begåvade eleven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och stor konstnärlig begåvning hade hon tagit sig genom den hårda utbildningen, och nu var hon snart färdig.

"Nu återstår bara en lektion", sa hennes lärare en dag. "Din uppgift är att måla en tavla, som ska bli ditt hitills mest framstående verk."

Nadja arbetade dag och natt och till slut var tavlan färdig. Detta var sannerligen hennes bästa verk.

"Mycket bra", berömde läraren. "Ta nu tavlan till torget och häng upp den där så att alla kan se den.
Häng också upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt verk till allmänt beskådande, och att du vore mycket tacksam om den som hittar ett fel i tavlan skulle vilja markera det med ett kryss."

Nadja gjorde precis som läraren sa, och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon till torget, spänd av förväntan.
Skulle hon klara testet?
Skulle tavlan vara fri från kryssmarkeringar?
Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan.
Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med kryss.
Nu skulle hon helt säkert bli underkänd.

Bedrövad återvände hon till skolan, och visade tavlan för sin lärare.
Denne sa inte så mycket, utan bad Nadja göra en ny tavla - om möjligt ännu bättre än den förra.

Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare.
Hon ville ju så gärna lyckas!
Läraren berömde även den nya tavlan och förklarade att också den skulle ställas ut på torget.

Men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda.

Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Där hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt.
Också den här skylten uppmanade folk att märka ut eventuella fel. Men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen, med hjälp av penslar och färg som stod intill.

Och tänk - när Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett enda fel.
Glädjestrålande återvände hon till skolan och visade upp tavlan för sin lärare.

"Du har lärt dig den sista läxan du behöver", sa läraren med ett leende.
"Och lärdomen är denna: Det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk.
Den första tavlan var fylld med kryss, eftersom många gärna vill vara med och tycka när de får chansen - även om de inte har några kunskaper i ämnet.
Den andra tavlan var fri från kryss, eftersom bedömarnas egen kunskap och skicklighet stod på spel.
Så när du lagt ner din själ, din begåvning och ditt hjärta i ett verk, var din egen domare.
Du ger verket dess värde - det kan världens betraktare aldrig ta ifrån dig. Och glöm inte att detta också gäller när du själv ska bedöma någon annans verk."

En man i en varmluftballong insåg att han kommit vilse. han minskade höjden och såg en kvinna nere på marken.
Han sänkte sig ytterligare ner och ropade:

-Ursäkta kan du hjälpa mig?
Jag har ett avalat möte med en vän för en timme sedan men vet inte var jag befinner mig.

Kvinnan nedanför svarade:

-Du är i en varmluftballong cirka trettio fot över havet på 55 41 47 nordlig bredd och 10 12 47 västlig längd.

-Du måste vara tekniker, sade mannen.

-Det är jag, sade kvinnan, hur visste du det?

-Tja sade mannen.
Allt du har sagt är tekniskt korrekt, men jag har ingen aning om vad jag skall ha det till och faktum är, att jag fortfarande är vilse.
Det enda jag fått ut av din hjälp är att du har försenat mig ytterligare.

Kvinnan nedanför konstaterade:

-Du måste sitta i ledningen, i direktionen.

-Det gör jag sade ballongskepparen, hur kunde du veta det?

-Det är enkelt.
Du vet inte var du är eller vart du ska.
Du har stigit uppåt med hjälp av en stor mängd varm luft.
Du har träffat ett avtal som du inte är i stånd att klara av att hålla och förväntar dig att människor under dig ska lösa ditt problem.
Faktum är att du befinner dig i samma situation nu som du gjorde innan vi möttes, men nu är det plötsligt mitt fel.

Våren- den ljuvliga nyfödda alltid lika underbara våren har kommit.

Även om den - sin vana trogen just nu gjort halt och inte nog med det- tog ett sjumilasteg tillbaka just när den fått oss att tro att nu...nu är det äntligen sommar!

Men  - det är ju bara maj!

Men fjolårsgräset döljs på de flesta ställen under vita drivor av sippor.
Och på min balkong står klematisen i knopp.

Så ofelbart är det vår.

Ibland jag en vakendröm - en dröm som jag ofta drömmer.

Att jag vann pengar och kunde ge oss alla en veckas semester tillsammans någonstans där ingen behövde laga middag och där vi bara kunde umgås.

Men vinner pengar gör man allt för sällan.

Men - så länge man har drömmar.... så länge finns det hopp.

Så jag fortsätter drömma .....

Önskar er alla en mysig och fin lördag med mycket roligt och mycket vila.

Oavsett vädret hos dig ser ut så här

eller så här

så önskar jag dig en fin dag!

 

Nu dags att be änglarna vaka över oss alla inatt!

Dotter med livskamrat kom från Stockholm och vi har ätit urgoda varma smörgåsar.

Lilla bebisen i dotterns mage har att döma av mammas ökade omfång vuxit duktigt sen vi sist såg!
Så spännande att veta att snart dyker en ny liten människa upp.

Pixie kom i början av mars - och denna lilla väntas 15 augusti.

Nu börjar jag tänka på sängen och riktigt längtar dit.

De sitter och kollar på matchen som jag inte klarar av att se.

Idrott är inte mitt intresse.

Idag sa en vän till mig i telefon att jag jobbar alldeles för mycket.

Ärligt talat har jag aldrig tänkt så.

Nu och då har ju en och annan varnat mig för den berömda väggen - men jag har alltid svarat att nog brukar jag hitta en dörr...

Men vännens påstående fick mig att  räkna ut i procent hur mycket jag faktiskt arbetar och kom fram till den nätta lilla summan av 120%
Då har jag ändå inte räknat in sådant arbete som ligger utanför
schemalagda tider och tillkommer lite då och då.
Minst ett par gånger i veckan.
120%!
Medger att jag blev lite chockad!

Men vilken tur tur då att jag har ett arbete som germig den glädje och styrka jag behöver för att orka.
Var jobbar man när man kan känna så kanske du undrar.
Kolla här:

www.frivilligcentralen.se

men kanske...kanske borde jag jobba liiite mindre.
Hur det nu ska gå till.

Behovet av mitt arbete är ju faktiskt egentligen ännu större!

Har du som de flesta av oss nån gång tänkt att så som ungdomar beter sig idag så har det minsann aldrig varit förr?
Skulle tro det ja!
Men men...om du läser följande citat så ser du att du troligtvis har fel.

Våra dagars ungdom älskar ly.

De uppträder ohövligt,

föraktar auktoriteter,

 har ingen respekt för äldre människor

och pratar när de borde arbeta.

De unga reser sig inte längre upp

när äldre personer kommer in i ett rum.

De säger emot sina föräldrar,

skryter på bjudningar,

glufsar i sig efterrätten vid matbordet,

lägger benen i kors

 och tyranniserar sina lärare."

Sokrates 470 före Kristus