Direktlänk till inlägg 6 januari 2012
Känslan av skuld - vad allt får den oss inte att göra som vi egentligen inte vill.
Skulden som andra givit oss - kanske fick vi den redan när vi var små och insåg att älskad blir jag om jag gör som de vuxna vill.
Och varje gång du inte gjorde som de ville - ja då klämde skulden till om din bröstkorg så du knappt kunde andas.
Den skuld som andra lagt på våra axlar - den ska vi göra oss fria ifrån.
Den tillhör inte oss.
Den är en ockupant.
Skulden slår ofta till direkt när vi inte lyckas med att tillgodose andras behov, inte varit snälla nog att eller inte gjort det som förväntas av oss.
Om du bara gör alla lyckliga så är du omtyckt!
Är det kanske så illa att din livsbil har skulden som chaufför?
Då kan du vara övertygad om att du hamnar i diket.
Avskeda denna chaufför som bara ser till att du kommer helt fel.
Alla har vi ett behovav att känna tillhörighet och de här felaktiga skuldkänslorna kommer ur en rädsla att bli utesluten. En skuld som begränsar oss, som vi använder för att slå ner på oss själva - den måste vi se till att bli av med.
Man skulle kunna säga att den här felaktiga skuldkänslan - eller falska skuldkänslan om man hellre vill använda det uttrycket beror på att man blivit felprogrammerad.
Då gäller det att programmera om sig själv.
Att tala om för sig själv att man duger - att man är bra- gör bra saker-och har rätt att vara älskad för den man är.
Ingen av oss är fullkomlig och det är tur det....det skulle kännas ensamt för den människan.
Men DU är värd att älska - DU är guld som glimmar mot andra människor.
Säg detta till dig själv gång på gång varje dag.
Och så småningom - undan för undan - kommer du att upptäcka att felprogrammeringen håller på att suddas ut och du börjar se på dig själv på ett nytt sätt!
Avslutar tankarna med Sonja Åkessons dikt: "Skulden har inget hem"
Skulden kommer krypande.
Skulden har inget hem.
Skulden vill gärna ha ett hem.
Jag tränger ut Skulden.
Skulden är inte min.
Jag är inte något slags hem
om den tror det.
Varken husse eller matte
om den tror det.
Jag är bara ett barn, nästan.
Bara en leksak.
Möjligen är jag Skuldens leksak.
Jag vill inte vara Skuldens leksak.
Den kan ge sig iväg!
Men vart?
Så den stannar.
Ibland är den tyst.
Ibland ligger Skulden och sover.
Det är då man – nej!
Den spetsar öronen.
Den ömkar sig.
Ylar.
Den har inget hem.
Ingen vill ha den.
Ingen människa vill ha den.
Gud vill inte ha den.
Det kan inte vara annat än prat
att Gud vill ha den.
Men den lever.
Den måste ha sitt.
Finns det ingen man kan vända sig till
för att få hjälp med Skulden?
Nej.
Det finns ingen assistent eller kurator,
inget uppsamlingshem,
inget gömställe av något slag.
Det finns förstås de som säger
att de tar på sig Skulden.
Tro aldrig på dem!
Skulden kan man inte ta på sig.
Skulden kryper in i en.
In under huden, i mjälten, i benmärgen.
Men Skulden har inte sitt hem där.
Skulden har inget hem.
Sonja Åkesson
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 |
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|