När jag ser alla trådarna

i min ofärdiga livsväv

frapperas jag av att glädjen

har övertaget

trots att både botten och inslag är hårda och svarta

inte ens den grymmaste mörka botten

eller den djupaste smärtans inslag

kan förringa glädjen

i att få leva

förakta aldrig skuggorna

de ger ljuset skärpa

och se

livet fortsätter

att möta mig ur framtidsdimman

som döljer både överraskningar

och besvikelser

allt medan glädjen lugnt rotar sig...

Kaela

När någon vi känner drabbas av sorg känner vi nog de flesta av oss att vi skulle vilja göra någonting.

Men - vi vågar inte riktigt.

Vi vill inte störa.

Jag tror att man aldrig behöver sina medmänniskor så starkt som när man drabbats av sorg.

 När vi sedan möter den som drabbats något år efteråt säger vi ofta att vi har tänkt så mycket på honom eller henne.

Vet du! Tankarna känns inte.

Skriv ett kort om du inte riktigt vet vad du ska säga och drar dig för att ringa eller besöka.

Visa dina tankar.

Den som drabbats av sorgen behöver dem!

Vi behöver egentligen inte vara rädda för att vi inte ska hitta rätt ord.

För vet du - det finns inga rätt ord.

Men vi kan erbjuda vår närhet!

Vår hand att hålla i och vårt öra att lyssna med.

Det är ofta så att den som sörjer behöver få omvandla sin sorg i ord för att få den hanterbar.

Och just då - när detta behov är trängande drar sig många undan.

Visst vill vi vara den som vågar stanna.

Även om vinte har ord som kan torka tårarna.

Det har faktiskt ingen.

Sorgen måste få ha sin tid.

Men den som sörjer behöver stöd.

I Dagens Nyheter läser jag om en 19-årig kvinna i Århus i Danmark som felaktigt dödförklarades .

Hennes föräldrar hade redan samtyckt till organdonation när hon vaknade upp.

Nu repar hon sig sakta.

Detta har gjort att många nu vill gå ur donationsregistret i Danmark.