Direktlänk till inlägg 20 april 2008
Har hittat denna berättelse på en amerikansk sajt.
Tror jag lyckats översätta den så att det viktiga kommer fram.
En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen
på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett
litet mellanrum mellan varje namn. Därefter bad hon dem att
tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och
skriva ner det under namnet.
Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när
dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.
På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod
vad dom andra hade sagt om dom, och på följande Måndag
fick dom var sitt exemplar av listan.
Efter att eleverna läst ett tag så log eleverna. -
"Är det verkligen sant", viskades det. "Jag visste inte att jag
betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så
mycket", var dom flesta kommentarerna.
Läraren visste inte om eleverna visade eller diskuterade
sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket.
Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat.
Eleverna var tillfreds med sig själva och med varandra.
Åren gick och alla hade blivit vuxna och arbetade och bildat
familj..alla hade skingrats åt vat sitt håll,..så som det oftast
blir.
Flera år senare, blev en av eleverna, som var soldat, dödad
i Vietnam, och läraren deltog på begravningen tillsammans
med dom gamla klasskamraterna.
Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin
och vacker ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en
efter en gick dom förbi kistan en sista gång. Läraren var den
sista, som tog farväl vid den döde i kistan.
När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med
och bar kistan, fram till henne och sa:
"Var du Marks lärare?"
Hon svarade: "Ja".
Då sa han: "Mark pratade mycket om dig"
Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare
klasskamrater i en minnesstund. Marks mor och far var
också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare.
"Vi vill gärna visa dig något", sa hans far, medan han tog
plånboken ur sin ficka.
"De hittade det här hos Mark, då han blev dödad.
Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här".
Han vek försiktigt ut ett slitet brevpapper som tydligen hade
blivit ihoptejpad, p.g.a slitage, alla gångerna det hade vikts
ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var
listan, där hon hade skrivit alla de fina orden
klasskompisarna hade sagt om Mark.
"Tack för att du gjorde det här" sa Marks mor.
"Som du kan se, så var det värdefullt för Mark".
Marks kompisar samlades omkring henne,
-Charlie log snett och sa, "jag har också kvar min lista,
den ligger överst på skrivbordet hemma".
-Chucks fru sa, "Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum".
-"Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok'",sa Marilyn.
-Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och
visade sin lista för gruppen, och sa stolt.
"Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår
lista".
Då satte sig läraren sig ner och grät.
Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få
se honom igen. De flesta människor i dag uppför sig, som
att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss
vet, när den dagen kommer.
Så var snäll, berätta för dina vänner vad du sätter värde på
och tycker om hos dem, att dom är speciella och viktiga.
Berätta det innan det är för sent.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|