Vår tids paradox är att vi har högre byggnader, men lägre tålamod.
Bredare motorvägar, men smalare synvinklar.
Vi slösar mycket, men har kvar lite.
Vi köper mer, men njuter mindre av det.

Vi har större hus, men mindre familjer.
Mer bekvämligheter, men mindre tid.
Vi har större klasskillnader, men mindre sunt förnuft.
Mer kunskap, men mindre omdöme.
Fler experter, men mer problem.
Mer medicin, men mindre välmående.

Vi har flerdubblat våra ägodelar,
men reducerat vår uppfattning om värde.
Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta.
Vi har lärt oss att klara dagen, men inte att klara ett helt liv.
Vi har lagt år till livet och inte liv till åren.

Vi har varit hela vägen till månen och tillbaka,
men har problem att korsa gatan för att möta den nya grannen.

Vi har besegrat yttre rymden, men inte den inre rymden
. Vi har städat upp i luften, men förorenat våra själar.
Vi har lyckats bryta ner atomen i mindre bitar, men inte våra egna fördomar.

Vi har höga inkomster, men lägre moral.
Vi har fått ett överskott av kvantitet, men ett underskott av kvalitet.

Vi lever i en tid av dubbla inkomster,
men med fler skilsmässor i en tid av vackra hus, men brustna hem.
Det är en tid då det finns mycket i skyltfönstret, och ingenting på lagret.

Det var en gång en man som var så störd av åsynen av sin egen skugga och så missnöjd med sina egna fotspår att han beslöt sig för att bli av med båda delarna.

Så han började springa så fort han förmådde. Men varje gång han satte ner fötterna fanns ett nytt och djupare spår, samtidigt som hans skugga höll jämna steg med honom utan svårigheter.

Han skyllde sitt misslyckande på att på att inte klara av att springa tillräckligt fort. Så han sprang fortare och fortare, fortare utan att våga stanna upp, tills han slutligen föll ihop.

Han förstod inte att om han bara gick närmare mörkret skulle skuggan förenas med det och inte förfölja honom längre, och om han lugnade ner sina steg skulle det inte bli lika svåra avtryck i marken av hans ständigt jagande framåt.

Detta vet vi: jorden tillhör inte människan, människan tillhör jorden.
Allt är sammanfogat, liksom blodet som förenar oss alla.
Människan vävde inte livets väv, istället är hon mer en tråd i den.
Vad än hon gör mot väven, gör hon mot sig själv.
//Hövding Seattle, 1800-talet, nordamerikansk urinvånare

Blomsterdoften sprider sig inte mot vinden, ej heller doften av sandelträ, tagare eller jasmin - men doften av en god människa sprider sig till och med mot vinden.

Okänd tänkare

Snabb- mat

Koka upp pastan och ha i en del smör i vattnet.
När det börjar stormkoka slänger ni i frysta köttbullar och sätter på locket.
Efter en stund börjar det koka igen.
Ta då av locket och fortsätt tidtagningen.
Stäng av plattan någon minut innan pastan är klar och koka på eftervärmen.
Häll ut vattnet och häll i en burk färdiggjord pastasås (Findus tex).
Rör om och värm upp den på eftervärmen tillsammans med pastan och köttbullarna.
Nu har ni fått en rejäl måltid som gick fort att göra samtidigt som ni sparade en massa disk.
Bra tips när man ska laga mat i sommastuga, båtkök och husvagn.

Blunda, stanna till,
slappna av.
Allt har sin tid,
det här är din.
Andas in, le en smula,
andas ut.
Känns inte livet
lite lättare nu?

Att finnas till hands är det allra mest centrala när det gäller kärleken, liksom i livet och i döendet.
För många år sedan upptäckte jag något intressant på ett sjukhus där jag arbetade.
Många av de döende patienterna hade börjat att må bra, inte fysiskt, men psykiskt.
Det berodde inte på mig utan på städerskan.
Varje gång hon gick in till någon av mina döende patienter hände det någonting.
Jag kunde ha gett en milion dollar för att få veta hennes hemlighet.

En dag träffade jag henne i korridoren och sa - ganska tvärt:
"Vad gör du med mina patienter?"

"Jag städar bara rummen" svarade hon i defensiv ton.
Fast besluten att förstå hur hon gjorde för att få människor att må bra, följde jag efter henne.
Men jag kunde ändå inte räkna ut vad det var för speciellt som hon gjorde.
När jag hade spionerat på henne några veckor tog hon tag i mig och drog in mig i ett rum innanför sköterskornas expedition.
Där berättade hon att för några år sedan hade ett av hennes sex barn blivit svårt sjuk, en vinter.
Mitt i natten tog hon sin treåring till akuten där hon satt med honom i knäet och väntade på att en läkare skulle komma.
Men det kom ingen - och hon satt och såg sin lille pojke dö i lunginflammation i hennes armar.
Hon beskrev all sin smärta och förtvivlan utan vrede, utan ilska, utan negativism.
"Varför berättar du det här?" undrade jag.
"Vad har det att göra med mina döende patienter?"

"Döden är ingen främling för mig längre" svarade hon.
Den är som en gammal bekant.
Ibland när jag kommer in till någon av de döende ser de så rädda ut.
Jag kan inte låta bli att gå fram till dem och klappa om dem. Jag berättar att jag har sett döden, och att när den kommer så går det bra. Sedan stannar jag bara där hos dem.
Jag kanske vill springa därifrån men det gör jag inte. Jag försöker finnas till för en en annan människa. Det är kärleken."

Utan någon psykologisk eller medicinsk utbildning visste den här kvinnan ändå en av livets största hemligheter: Kärlek är att finnas där och bry sig om.

Ett utdrag ur Elisabeth Kubler - Ross bok "leva i livet"
Hon är läkare som ägnat sig åt palliativ vård hela sin yrkeskarriär.

Palliativ = vård av döende.

Vem är min mor och min far?

Vem är min man och mitt barn?
Vem är min syster och bror?
Vem är min vän?

Inte den som håller mig fast

och säger: du är min!
Inte den som anklagar mig

som tror sig kunna överblicka mitt liv

och kunna vara min domare.

Ingen känner min väg

Ingen enda

Inte heller jag känner den -
men den blir synlig för mig
medan jag vandrar.

Mitt hjärta springer den till mötes

som önskar utan att kräva

och delar sitt lidande med mig

utan att hota och pressa mig.

Jag finner ett hem hos den

som vill ha mig sådan jag är
med de livssammanhang som är mina

och de människor som tillhör mitt liv.

Bara den kan jag leva nära

som bejakar att jag drar mig undan

Bara den kan jag anförtro mig åt

och tala till från mitt innersta

som är trygg inför min tystnad

och det som inte kan delas.

Den som hävdar sin rätt till mig

dödar min glädje

kväver min kärlek

tar mitt liv.

Från den människan går jag bort

även om hon skulle vara

min mor, min man, mitt barn...

Ingen har någon rätt till mig

Ingen enda

Ingen ska ta mitt liv ifrån mig

Det jag ger

ger jag av fri vilja

när min tid är inne.

Den som tar
hindrar mig att ge.

Den som kräver min kärlek

hindrar mig att älska

Den som tar mig

mister livet.

Men den som litar på livet

ger min kärlek vingar

Livet

som inte kan fångas och styras

som är frihet och vind

och färdas sin egen väg.

Jag är ett vindens barn

som inte kan fångas

levande.

Jag är en grå liten fågel

som förstummas i fångenskap

och dör.

Men i frihetens rymd

och nattens tystnad

sjunger jag lycklig

utan att bli trött -

som lärkan, min syster

och broder näktergal

Margareta Melin Ur boken "Vara den jag är"