Oftast ser vi väl livet som en rak väg framåt....

Men jag tror att vi alla stått där vid ett eller flera tillfällen i våra liv och det finns ingen rak vägen framåt.

Vägen vi gick på har plötsligt blivit två och och de båda delarna går åt helt olika håll....

"Farligt är att dröja och vådligt att gå" som någon poet uttrycker det.

Där stod jag för 31 år sedan.

Skulle jag lämna min stad för en annan stad.

Jag hade ett jobb i de stad jag bodde, jag hade en bra bostad men det var långt mellan jobb och dagis och skolor och hemma - och livet hade ställt mig ensam med fem barn. Den yngste bara ett år.Jag tillbringade fyra timmar om dagen forslande barn mellan dagis,skola och hem -  och till och från jobb.

Tid som behövdes därhemma med de små.

I den nya staden fanns ett jobb, en bra lägenhet, gångavstånd mellan skolor, jobb, dagis och hemma....

Det var inte lätt att veta vilket som var det rätta att göra.

Jag flyttade.

Jag har aldrig ångrat det!

Här hittade jag dessutom den fantastiske man som jag är gift med sedan snart ett kvarts sekel - så vad kunde varit bättre.

Oj- det var mera "privat" än jag kanske tänkt mig.

Men jag tror både du och jag klarar det!

m  

Suttit på svärmors sängkant.

Hon trivs inte på korttidsboendet....ingen hon kan prata med - ingenting som lockar....

Håller handen och smeker den - och plötsligt säger hon - men det är roligt att mamma och pappa kommer ibland...

"Mamma och pappa " undrar jag " kommer de till dig" och svaret "Ja flera gånger om dagen och det är så skönt.

Hur det går till vet jag inte....men jag är glad för hennes skull.

Även om hennes far dog för mer än 40 år sedan och hennes mor för mer än 25 år sedan.....så tror jag hon möter dem....på något sätt...och det tröstar henne. Så skönt....

 ä  

En tuff dag....tillsammans med lilla fina svärmor.

Vid vårdplaneringen i fredags blev det ju klart att oavsett fortsättningen så måste hon till ett korttidsboende just nu. Sedan får vi se.......

Idag är det söndag  - måndag förmiddag - imorgon alltså  - före lunch  - ska hon lämna sjukhuset.

Hon är "klinikfärdig".

Hon vill inte själv vara kvar på sjukhuset. Fyra hjärtsjuka äldre kvinnor med besök på varierande tider, på en trång liten sal är ingen höjdare.
Vi har försökt berätta att hon får eget rum på boendet (och hoppas innerligt att det är så, enligt lagen ska det vara det, men vem vet om det är så om det är ont om platser.)
Och svärfar blir ett tag till på sjukhuset och hur det blir sedan, det vet vi inte.Han är 83 år och har en dubbelsidig lunginflammation. Orkar gå ungefär tio steg idag,
Så det ser ut som att han kommer att behöva en lång rehabilitering om han alls kommer att orka vara närståendevårdare igen. Han räknar med att det ska gå. Han vill inte att hon ska vara på boendet.
I så fall vill han vara med henne där.

Men han är för frisk?!
I veckan som kommer blir det vårdplanering för honom.....hur mycket hemtjänst?

Allt detta vet vi och det vet också svärmor -.

Hon sa för några dagar sedan: "Allting går. Det blir till att gilla läget""

För ett ögonblick klev hon liksom ur sin demens- sjukdom och såg och uttryckte sig förunderligt klart.
Idag är förtvivlan för stor för klarhet.

Trots att det faktiskt bara handlar om timmar innan hon ska ut från sjukhuset vet hon inte vart hon ska.Beroende på att vi inte vet... svävande svar har vi fått....det kan bli här och det kan bli där....
Ont om platser. Ja visst!

Men så borde man inte få behandla en gammal människa som dessutom har svårigheter med att greppa sin omgivning!
Oavsett hur ont om platser det är.

När ska vi börja inse att äldre människor med demenssjukdom inte är några paket som man kan sätta där eller här eller någon annan stans.

De är faktiskt betydligt skörare än alla oss andra.

Behöver mera varsamhet och mera omtanke och tydlighet när livet ställs på sin spets.
Vi behöver lära oss så mycket mera om vilket bemötande dessa våra kära behöver i olika förhållanden som uppstår!
Och få ett samhälle som ser till att resurserna finns även för den som är gammal (och överlever sig själv som en av de unga sköterskorna på sjukhuset sa)

Det gav mig en undran.....vem vet när en människa har "överlevt sig själv?

Idag är det nästa barnbarns tur att fylla år.

Pixie - som fyller nio år och som var den som i väntan på sin ankomst fick mormor att börja denna bloggen.

 För För  

Och så fyller finaste lilla sondottern Stella 6 år idag!

Tiden går alldeles för fort - ännu fortare med barnbarnen än det gick med barnen.

Hade gärna velat vara i Bromma och firat henne....men....

Jag ska fira med att läsa några av mina dikter i Klockargårdens Församlingshem  i Klockartorpet ikväll efter mässan 18.30

Härliga dagar och sena kvällar. Bara sover i lånade lägenheten!

Just nu känns det som att det gungar lite under fötterna.

För några dagar sedan fördes min svärmor till hjärtintensiven på grund av hjärtinfarkt.

Hon hann bara komma till vanlig hjärtavdelning så tvingas vi se till att svärfar kommer till vårdcentralen (vilket han tyckte var mycket onödligt) där de genast sände efter ambulans.

Nu ligger han han med allvarlig lunginflammation på IVA (intensivvårdsavdelningen) på samma sjukhus som sin hustru men inte samma avdelning.

Han har länge haft det tufft med ansvaret för svärmor som glidit längre och längre in i demensen.

Och han har ju inte alls velat ta in våra försiktiga förfrågningar om det inte skulle behövas någon veckas avlastning per månad i form av korttidsplats på ett boende för svärmor.

Kärlek- det är den första underbara förälskelsen som djupnar undan för undan under livets gång.

Att fira guldbröllop är inte alla förunnat, men det gjorde mina svärföräldrar för tio år sedan.

Diamantbröllopet 60 år tillsammans är det dags att fira i år.

Och nog är den vacker och hård som diamanten deras kärlek!

Vi som älskar dem har oroliga dagar- även om det ser ut som att det går åt rätt håll för båda så kommer vi inte längre undan frågan om avlastning.

f  

I mitt sovrum hänger denna taklampa.
Kanske ser den ut som vilken taklampa som helst för dig.

Men det är den inte.

Den är gjord på Karlskrona lampfabrik någon gång vid 1920.

Så kom den att hänga i en lampaffär i Uppsala.

Där inköptes den 1926 av min morfar.

Det har berättats för mig hur han satt de fyra milen hem i bussen med lampkartongen stadigt placerad i knäet.

Lampan hängdes i det finaste rummet, det man kallade salen.

I huset fanns förutom morfar, hans fru och fyra barn.

Den minsta bara tre år.

Det var en idyll som lampan tittade ner på.

Men snart kom ett mörker som inte ens lampan kunde skingra med alla sina ljus.
Husets unga härskarinna rycktes bort av sjukdom.
Tänk om lampar kunde berätta.....om sorgen...om tårarna....men också om hur glädjen långsamt återvände.
Hur en ny kvinna började stöka i huset.
Som snart gjorde sig älskad av alla.
Sorgen finns alltid kvar...men glädjen återvände i morfars liv och hus.
Lampan fick på nytt skina över glada släktmiddagar.

Det har den gjort i många år...först för morfar med familj....sedan för min mor...

Glädje och sorg har lampan sett- och ibland kan jag tycka att jag hör hur den viskar om det den hört och sett.....