Det finns en dikt som jag älskar mer än många andra....texten är Dan Anderssons

Jag skall gå genom tysta skyar, 
genom hav av stjärnors ljus, 
och vandra i vita nätter 
tills jag funnit min faders hus. 
Jag skall klappa sakta på porten, 
där ingen mer går ut, 
och jag skall sjunga av glädje 
som jag aldrig sjöng förut. 

Den har blivit tonsatt av Gunde Johansson och du kan lyssna till musiken om du klickar på länken här nedanför. Du får ha lite tålamod, det tar en stund innan du hör musiken.

Jag skall gå genom tysta skyar

Jag mötte lyckan häromdan och jag blev rent förskräckt

så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt.

Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns

men hon som kom på vägen var inte vacker ens.

Hon hade tärda anletsdrag och bar en börda tung

men när hon talte till mig var rösten varm och ung.

Hon talade om mänskors nöd och tjänst hos nådens Gud

men om sitt eget öde hon sade ej ett ljud.

Och då hon delade mitt bröd som bordsgäst i mitt hus

blev plötsligt själva mörkret som fyllt av vänligt ljus.

Å, nu förstår jag lyckans väg; att ge med råge full

att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull.

Den vägen är smal, som två har att gå,
omänskligt smal, kan det tyckas ibland,
och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam
reser sig vidunder, väckta av värmen,
och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.
De möter på nytt vid nya vägar.
Du har inget val. Du måste förbi.

- - - - - - - - - - - -

Den vägen är brant, som två har att gå,
förnedringsväg, kan det tyckas ibland,
och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,
samma hägring i samma sand,
samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,
fastare, tyngre än enslingens drömmar:
den svåra växten till verklighet,

ja ända in i den innersta märg,
där människan växer ur splittrade tågor
och blir sig själv en rot och ett berg.

- - - - - - - - - - - -

Den vägen är lång, som två har att gå,
vilseväg, kan det tyckas ibland,
och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,
och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot
och skapar den ny i morgonglöden
och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden
och innerligt ljus, som två tar emot.

För många gånger har jag gått genom porten.

Den lyfter sig så högt och suddas ut i solljus,
och under bågen hör man gå
eviga vindar i eviga rum.


Tröskeln är av löftesstenar, trappa till ett altare,
dit den slipper fram, som helgar sig till gåva
med sin gångna tid och sin kommande tid
och en hel vilja.

För många gånger har jag gått genom porten.

Och ändå ber jag:

Väktare vid dörren, all börjans herre,
släpp mig fram! Jag orkar ännu.
Så sant som jag aldrig gömde något undan,
tag, men tag till sista skärven.

Den dag jag delar, den dag jag räknar,
spärra min väg och kasta mig i smältugnen.
Allt är dörr. Allt är början.
Livets axel är i dina händer.

Hel går jag under svindlande bågen,
och eviga vindar i eviga rum
dricker min gåva.

En stillhet vidgades mjuk som soliga vinterskogar.
Hur blev min vilja viss och min väg mig underdånig?
Jag bar i min hand en etsad skål av klingande glas.

Då blev min fot så varsam och kommer inte att snava.
Då blev min hand så aktsam och kommer inte att darra.
Då blev jag överflödad och buren av styrkan ur sköra ting.

Är du ute efter originella och handgjorda smycken?

Mera kan du se om du går ner till mina länkar och klickar på Niemis hantverk

Godmorgon alla bloggarvänner med ett tankespråk att ta med oss ut i dagen!

De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel
utan de som har levt varje minut.
Colette