En liten tomtegubbe satt en gång
vid stugan sin uppå en tuva.
Han tyckte dagen var så fasligt lång,
han satt och vände på sin luva.
Usch, han frös och han nös,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Usch, han frös och han nös,
stackars gubben hade snuva.

Men tomtegumman sade: ”Vad står på?
Du skrämmer både mig och katten.
Till doktor Mullvad ska du genast gå,
så att vi kan få ro till natten.
Gör dig fin, gubben min,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Gör dig fin, gubben min,
och ta på dig söndagshatten.”

Och gubben gick till doktor Mullvad in,
som bodde under björkestubben.
Och doktorn laga genast medicin,
som han tog fram ur källarskrubben.
”Hoppsansa, nu blir jag bra!
atschi, atschi, atschi, prosit!
Hoppsansa, nu blir jag bra!
det nös jag på,” sa tomtegubben.

Julen närmar sig med stormsteg och stressen gör sig påmind hos många av oss.

Medan barnens ögon tindrar för varje lucka som öppnas för vi vuxna för varje dag något alltmera jagat i blicken.

Hur ska vi hinna?

Städa - koka knäck - baka pepparkakor  eller grilla skinka.

På alltför kort tid ska allt hinnas med.

Du behöver inte sätta ribban högst upp. 

Allt behöver inte vara perfekt.

Det är dags att bryta trenden.

Att stanna till och njuta!

Släpp allt och gör bara sådan som du har lust till men som du aldrig riktigt känner att du har tid för i vanliga fall!

Julens budskap är ljus och frid!

Se till så att du inte missar själva meningen med julen genom att stressa som en tok för att allt ska vara perfekt.

Du är ju så innerligt glad för att du ska få möta dina kära!
Dela tankar och skratt med dem.

Prata länge och inte jagas av en att väckarklockan ringer tidigt!

Det är där - i de stunderna du kommer att möta själva julen!

När du vågar ge det bästa du har - dig själv - och ta emot det du längtar efter - dina käras närhet!

Säj visst är det väl konstigt att sommarens blomma

bara ler fast hon vet att hon snart måste dö,

för att rätt som det är ligger ängarna tomma

och sen är det nära till vinter och snö,

ja hur kan man väl tro på ett mål och en mening

när en sommar så hastigt försvinner sin kos,

och när hösten med mörker och frost i förening

alltför tidigt får ta både blåklint och ros?

Kanske står det nåt hemligt och osynligt skrivet

i syrenens och liljekonvaljens doft,

kanske vet både maskros och hästhov att livet

bara skenbart tar slut när en blomma blir stoft,

kanske gullregn och krokus i färger beskriver

det som påskliljan visar med form och gestalt

att det finns nåt som varit och är och förbliver

och är större än sommar och blommor och allt.

Kanske gullviva, vallmo och kattfot kan vara

liksom blåsippa, hägg och viol varje vår,

ett slags budskap som ingen behöver förklara

om nu blommornas språk är nånting man förstår,

men då är man nog själv lite släkt med en blomma

som kan tro på en sommar som aldrig tar slut

och kan ana dom ängar som aldrig blir tomma

för att där finns det blommor som aldrig dör ut.

Atle Burman