http://www.ksl.se/Projekt/Pdf/modellarbetsplatser_insida.pdf

Länken går till en slags onlinebok om man kan kalla det så.
Den ger otroligt stor och stark inblick i arbetet och tillvaron på ett boende för dementa åldringar!

Ta dig den stund det tar att läsa igenom.

Du får verkligen valuta för det!

Jag är allt lite deppad idag över att jag hamnade i sjuksängen med feber.

Hade sett så mycket fram emot att få ha Wanda och Niklas här.
Är ju också så nyfiken på att se hur hennes mage vuxit.

Det här äret är ett givmilt år.

I mars kom lilla Pixie och i augusti kommer nästa barnbarn.

När jag blir gammal ska jag klä mig i illblått
med en röd hatt som inte passar till och inte klär mig.
Och för pensionen ska jag köpa konjak och sommarhandskar
och sidenskor och säga att vi inte har pengar till smör.

Jag tänker sätta mig på trottoaren när jag är trött
och vräka i mig när det är provsmakning i butikerna
och trycka på nödsignaler
och dra med käppen utmed kommunens staket
och ta igen för min ungdoms skötsamhet.

Jag tänker gå ut i tofflor när det regnar
och plocka blommor i andras trädgårdar
och lära mig spotta.

Man kan ha gräsliga blusar och lägga på hullet
och äta ett kilo korv i ett svep
eller bara bröd och ättiksgurka en hel vecka
och samla pennor och kritor och glasunderlägg och sånt
i kartonger.

Men fram till dess måste vi förbli respektabla
så barnen slipper skämmas; de tar vid sig
ännu mer än vi, om man skiljer sig från mängden.
Vi ska vara torra och propert klädda och hushålla
med pengarna och göra det som är riktigt
och tänka på vårt eget och barnens bästa.

Men kanske jag skulle ta och öva mig lite nu?
Så att de som känner mig inte blir alltför skakade och
häpna när jag plötsligt blir gammal och börjar klä mig i illblått.
Dorothy Parker

eva min vän...varmt tack för så många härliga kommentarer...jag blir så glad...

Ja ensamheten bland våra äldre är en tyst nöd i vårt land.
Och jag tror dessutom att ingen kan möta större tacksamhet än den som ger en stund åt en äldre ensam medmänniska.

När du äntligen vågar lyfta

ska vingarna av guld

bära dig

mörkret är bakom dig

och under dig

det röda ljuset

skimrar i dina vingar

dina ögon skiner som solen

glittrar som havet

och ditt jublande skratt

ekar mellan bergen

och dina ögon

är fulla av ljus
Kaela

Hur kan du veta

om du aldrig

har prövat

att det inte bor

en poet

i ditt hjärta

en konstnär

i dina händer

Se till

att Du formar

ditt liv

att inte livet

formar dig

Hur kan du veta

om du aldrig

har prövat
Kaela

Allt ska bort

De ska riva
den övergivna byggnaden
vars fönsterglas trasade sönder våra händer då vi
varje måndagseftermiddag
skolkade från matten

och våran park med
rostiga gungor
en sliten rutschkana
och en halv parkbänk
där jag fick min första kyss

allt ska bort

de ska riva
en kärlekshistoria
om världens sötaste flicka
och mig

en kall nyårsafton
som aldrig känts varmare

de ska jämna allt med marken
riva all glädje
och all sorg

vår barndom, ungdom, kärleken, charmen, skratten, skolan och tuggummi i håret
kväva allt med grå betong

de ska riva
mina minnen
allt det som jag
levt
Okänd poet

Jag hade ett samtal med en person som arbetat som volontär utomlands här om dagen.

Hon undrade varför Frivilligcentralen behövs.

Är vi inte ett rikt land?
Har vi inte ett folkhem och alla får vad de behöver av staten.

Jag måste ju hålla med henne om att om vi jämför oss med många länder har vi det otroligt bra- materiellt sett.
Men det finns en annan nöd -som inte staten kan hjälpa oss med.
Framför allt ensamheten!

När jag satt där och talade med denna volontär så mindes jag plötsligt damen som sa: "Tänk att nån enda gång ibland få ställa fram två kaffekoppar istället för en, det skulle vara lycka för mig."
När jag berättade detta satt hon tyst en stund så sa hon: "Så du menar att det finns en själslig svält i Sverige?"
Ja- och den är stor...den stavas framför allt E N S A M H E T!

Och kanske ålderdom.

Så många av våra gamla är så otroligt ensamma.
De har mat som kommer till dem i en folielåda- de har väggar och rinnande vatten.
De har kläder att ta på sig.

Men de är ensamma- dag efter dag.
Nu är inte ensamheten ett gissel endast för våra gamla.
Det finns barn, tonåringar, ungdomar som säger att ensamheten är tung.
Så nog behövs det människor som ger av sin tid nu och då.
Här jobbar jag om du missat det hitintills:

www.frivilligcentralen.se