Jag blev inte glad idag när jag vaknade och tittade ut!

Vintern är tillbaka.

Just nu känns det motigt.

En tröst i bedrövelsen är att termometern ligger på noll just nu.

Så jag gissar att denna snö är borta imorgon.

Så sant och så klokt Gunilla.

Vad glad jag blir att höra att du fick en vis kurator .

Det är viktigt att få känna att mitt sätt är rätt för den som sörjer.

En ljus dag till dig!

Kram

http://kaela.bloggplatsen.se/2010/04/21/2867091-inget-ratt-eller-fel-i-hur-man-sorjer-sa-klokt-e-k/

Du har skrivit ett starkt inlägg e-k i din blogg.

Man blir oerhört berörd av att läsa det!

Kram till dig!

Råder alla att gå och läsa om E-K:s sorg och insikten om att när det gäller att sörja finns inget rätt eller fel.

http://kaela.bloggplatsen.se/2010/04/21/2864588-att-dela-sorgen/

Therese Hegelund 21 år från Höganäs, med Downs syndrom och grav hörselnedsättning har begärt att få ett boende på Mogårdsstiftelsen  men Höganäs kommun vägrar och säger att hon kan få samma hjälp i ett av kommunens boenden.

Nu har hennes mamma, Lena Hegelund som också är hennes gode man överklagat och också gjort en anmälan till Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen begär nu ett utförligt svar på angående kommunens planering och om man anser sig kunna ge henne möjigheter att kommunicera.

Ska bli spännande att se hur det går framöver.

Läs i HD

En svensk i 40-årsåldern omkom när han försökte rädda treåring som fallit ner i en brunn.

Ytterligare en hjälte som var beredd att ta risker för att rädda någon i nöd.

Denna gång blev priset högt för räddaren.

Läs mera i SvD:s artikel

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forsokte-radda-trearing-omkom_4592845.svd

Ett askmoln har fått hela Europa att inse hur sårbara vi är.

Förståsigpåare uttalar sig om miolnets avsikter- ibland tvärs emot varandra- och det är kanske inte så märkligt....allt som sägs är ju avancerade förutsägelser och såna slår inte alltid in.

Jag tror att det kan komma något gott ur detta.

Att vi upptäcker att vi inte måste flyga- att vi har tid att färdas långsammare.....

Däremot har de bönder som finns i närheten av Eyjafjallajökul-vulkanen.

Deras djur måste stå inne. Askan ligger överallt.

Allt måste saneras.

En del har flyttat in till Reykjavik  och kinesar hos vänner och släktingar i väntan på att askmörkret och nedfallet därhemma ska avta.

Om detta kan du läsa i DN:S artikel:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/islanningar-samlar-kraft-mot-asktacket_4593097.svd

Vi ser inte saker som DE är, vi ser saker som VI är. 

Anais Nin

Visst har du liksom jag stått inför en vän som drabbats av sorg.

Vad gör man?

Vad säger man?

Du behöver inte förstå en drabbad person för att kunna bemöta henne på ett sätt som är stödjande och hjälpande.

I själva verket är möjligheten att förstå en annan människas sorg oerhört liten, även om man känner henne väl.

Ofta är vi onödigt rädda att klampa in för långt, säga fel saker, inte kunna trösta eller inte förstå.

Kanske kan vår ambition att förstå vara ett hinder när vi närmar oss sörjande. Det är bättre att finnas till hands för den som sörjer och göra det man tror är rätt hellre än att dra sig undan i rädsla för att göra eller säga fel saker.

Det allra viktigaste då du möter en människa som befinner sig i sorg är att faktiskt våga mötas.

Det är inte säkert att personen vill prata om det som hänt eller orkar prata överhuvudtaget, kanske brister det och personen börjar gråta och berättar allt som hänt — den drabbade kommer att sända ut signaler för hur mycket hon orkar med och för hur mycket hon vill dela just nu.

Det är lätt hänt att man börjar berätta om hur man själv gjort för att klara en stor sorg, det är inte alltid så lämpligt för då handlar det ofta om en sorg som du redan hunnit bearbeta och kommit en bit i.

Personen som just hamnat i sorg behöver få ta sin tid och använda sina egna metoder för att bearbeta just sin sorg, därför kan det vara bra att vänta tills personen själv frågar hur du skulle ha gjort eller vad du har för idéer och tankar för att klara av sorg.

Sorgen har ingen tidtabell.

Ingen regelbok.

Den kan vara märkligt frånvarande hos den som förlorat allt och den kan lysa som ett blödande sår hos den som inte hör till de hårdast drabbade.

Den kan frysa inne i ett år för att plötsligt slå ut med full kraft när man som minst väntar det. Den kan växa långsamt och den kan komma och gå.

Flytta fokus.

Det är faktiskt inte du som har ett problem.

Det är inte du som behöver hjälp. Flytta fokus.

Vänd på frågorna.

Tänk mindre på om du själv gör bort dig eller inte och tänk mer på den som sörjer.
 

Sorgen kan vara oberäknelig och utan sans och vett, den kan vara tyst och kall, eller brinna med en eld som förgör allt i sin väg, men den kan också klä sig i vredens taggiga rustning och vända sig utåt.

Det skulle man kunna kalla förklädd sorg

Man vänder sig bort från sin egen sorg och vrede och är istället fruktansvärt arg över svält och krig, våldtäkter, manliga chefer, ja det mesta som man retar sig på kan bli masken i detta rollspel-

 Det är inte din sorg - du kan inte veta hur läng tid din vän behöver sörja...

Vik inte undan.

Viktigast av allt.

Stanna kvar!

Sorgen är en process.

Den ändrar sig från dag till dag.

Den kan kännas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter.

Det är mänskligt att känna rädsla inför en annans sorg.

Att känna lättnad när ingen svarar då man äntligen ringer.

Kanske klarar man inte av att ringa.

 Men man kan alltid göra något.

Skicka åtminstone ett kort.

Glöm inte att  utsidan visar inte alltid vad som pågår på insidan.

Ett leende ansikte kan dölja en söndertrasad själ, en söndergråten utsida kan vara på god väg till inre läkning.

Du vet inte. Och du har ingen rätt att döma eller bedöma.

Den som har sorg kan bete sig märkligt, vara impulsiv, otrevlig, klumpig och tankspridd.

Det bästa, och ofta det enda, man kan göra som vän eller anhörig är att finnas där med sin närvaro 

Ge livet normala ramar.

Det är aldrig bäst att ha förlorat någon man älskar!

Sorg är en del av livet.

Men aldrig någonsin är det så viktigt hur vi blir bemötta som när vi har sorg.

jag har som säkert många av er mött sorgen och vandrat med den flera gånger under livet.

När min mor var döende mötte jag en vän som sa: "Men hon är väl ganska gammal`"

Med de orden förnekade hon min rätt att sörja!

De orden ledde till att jag skrev en bok om min mamma- om sorgen de sista stegen med henne....den heter "Ända ut till den yttersta udden"