Från mig till DIG i kvällens sena timme - just innan läggdags - för mig i varje fall!

Om du vore här skulle jag ge dig en varm kram - men det är du inte - men från mitt hjärta önskar jag:

Må natten som kommer ge dig den vila du behöver och de drömmar du vill ha!

Imorgon är en ny dag!

Denna helg har vi haft besök av dem som ska överta Paradiset efter oss.

Skönt att känna att vi tycker om dem.

Och roligt att höra vilka planer till förändringar de har.

Och att de vill ha mycket kvar av blomkrukor och liknande.

Våra träpersienner och en hel del annat som vi inte kommer att få att fungera i vårt nya boende.

Om fjorton dagar vinkar vi hej då till denna underbara plats för sista gången.

Men vi skiljs från den med tacksamhet för vad den givit oss.

Och vi ser fram emot vårt egentliga nya boende dit vi flyttar 2 mars

I tre månader ska vi tränga ihop oss på 27 kvm mannen i mitt liv och jag.

Vi tycker det ska bli riktigt spännande.

Som om vi vore unga och nykära ....ja ni vet.

Och kanske är det just det som kan hända när kärleken får tränga ihop sig.

Att vi fårny inspiration och kan känna av den första kärleken.

Inte helt och hållet,.

Och det vill vi inte.

Det vi har idag, många år senare är så oerhört värdefullt - men lite av kittlingen kanske....att äntligen bo medmed den man älskar.

En del av våra sommarblommor tävlade här på morgonen om att lysa.

De är precis lika fina (nästan) som de varit hela sommaren.

Så här kan sommarblommor samsas med snön i november!

Sommarblommorna i amplarna är lika vackra som i juli - mot bakgrunden av snöklädd grönsakspall

Petunian vid knuten av gäststugan är nästan lika fin som i juli. Lite mindre blommor bara. Obeservera att taket på gässtugan egentligen är svart - att det ser vitt ut på bilden beror på att det är snöklätt.

Afrikanska Marguriten är långt från sitt ursprungliga hemland - men ser ut att trivas även snöklädd.

Allt som är vänligt ment,
kommer för sent,  
målas med guld på kransars band,  
lägges som blomma i kallnad hand.  
Men huggen och stygnen  
under de gråa vardagsdygnen,  
de träffade djupt i det levande hull,  
som nu skall bli mull.

Vi smussla vår ömhet och ånger  
in i det öra,  
som ej kan höra,  
men hörde vårt hat så många gånger.  
Med godhet vi le  
mot ögon som längre ej se  
och först intill slocknade pannor  
böja vi oss utan bannor.

Måste det vara så?  
Vassa blickar och tänder  
mot bröder och systrar som kring oss gå  
ed levande ögon och varma händer?  
Varför skall vårt väsens musik  
lösas och strömma rent  
först när det är för sent,  
brusa som tårar  
blott över bårar,  
bränna som kyssar blott stelnade lik.

Erik Lindorm