Ja här sitter jag på jobbet och flyttar.

Gissar att min stackars man har mer än fullt.

Han svarar inte på SMS.

Visst ville jag hellre vara med i själva flytten idag.

Men kanske kunde jag inte göra så mycket nytta i allafall när det gäller bärande.

Bara hoppas att hans rygg håller - även om han har bärhjälp är det en hel del slit för honom som lätt får problem med ryggen.

i det här köket kommer jag att tillbringa en hel av framtiden

Just idag besöker min mormor mig i minnet betydligt mer än vanligt.

Min mormor - som inte var min mormor - men som var den bästa mormor man kan ha.

Hennes levnadshistoria är en berättelse om ett utgivande liv.

Om ett liv där alla andra alltid gick före.

Ändå hade hon en oerhört fin självrespekt.

När hon var femton år gammal dog hennes mor i barnsäng som man sa på den tiden - och som hon alltid sa.

Hennes älsta syster, Lisa var då 19 år och nygift och hade flyttat från gården.

Alla syskonen hade namn som känns väldigt "up-to-date" idag.

Martin var runt sju år.

Han var gravt utvceklingsstörd.

Så var det - Anna - som blev min fantastiska mormor.

Och Erik, som precis lärt sig gå när polion tog den färdigheten ifrån honom var 5 år.

Simon som föddes som det sista barnet fick aldrig lära känna sin mor

Anna fick vid femton års ålder axla uppgiften som husmor och att vara i mors ställe.
Det gjorde hon med en vuxens insikt och omsorg.

Mamman hade aldrig mått riktigt bra efter det att Erik blev sjuk så Anna hade redan tagit ett stort ansvar för sina småsyskon.

I 30 år skötte hon den uppgiften.

Då hade broder Simon tagit över gården och Erik  blivit ingenjör och jobbade i Stockholm.

Kvar fanns en åldrande far, Simon och hans hustru och så Martin, som faktiskt blev kvar på sin brors gård hela sitt liv.

Och så Anna då.

Min morfar hade vid den här tiden varit änkeman med fyra barn i ett år.

Han började kasta sina blickar på Anna som var vacker trots att ungdomen låg bakom.

Så gick hon in i uppgiften som hans hustru och som styvmor till tre tonåringar och en skolflicka.

Hon och morfar hade ett hus bredvid det hus där jag växte upp.

Hon fanns alltid där med en öppen famn och med ett lyssnande öra.

Hon delade med sig av vishet och livserfarenhet till  alla oss barn.
Alltid leende, alltid med en öppen famn.

Så bor hon i mitt inre.

När jag som vuxen hade fått klart för mig hur hennes liv sett ut frågade jag henne en gång om hon var besviken på livet.
Då svarade hon: Jag hade nog gärna sett att vi fått ett barn jag och Ernst Emanuel, men jag var för gammal förstås.

Och jag blev ju mormor - det bästa som hänt mig!

Detta är mycket kort berättat - jag skulle vilja skriva en bok om henne.
Men jag vet inte om det skulle finnas några läsare.

Nu är det bestämt att det blir detta skåpet i den nya lägenhet vi flyttar in i den 2 mars.

Vi har beställt och betalat handpenning.

Det känns jättebra.

Vintage kallas det - redan nött - så man behöver inte gå i fasa för de första märket.  

Och soffbordet som vi hoppas ska passa till....det har vi inte sett i verkligheten, bara i katalog

Spännande att köpa lite nytt.

Allt måste vara mindre.

Det som rymdes i huset ryms inte i lägenheten.

Så Erikshjälpen har fått en hel del möbler från oxx

Den 22 november flyttade vi in i den här lilla tillfälliga ettan där vi ska bo mellan huset och den nya lägenheten.

Det har gått bättre än vi trodde att vara så trångbodda.

Men vi ser fram emot att få mera yta den 2 mars som är det datum vi just nu fått som inflyttningsdag.

Vårt vitrinskåp och hallbyrå och lite mera, får inte plats i lägenheten som ska bli vårt framtida hem så idag har vi tillbringat ett par timmar med att springa runt i möbelaffärer.

Och vi har hittat ett helt underbart vitrinskåp som har gott om utrymme utan att ha så stora yttermått.

Det är så fint.

Ändå vill vi "vila på hanen" och fundera lite, för som du kan se av bilden är det en lite "rå" stil.

Däremot en hallbyrå har vi både ställt undan och betalat.

Liten och helt underbar med olikfärgade lådor.

Den är så speciell så det var tur att vi båda gillade den.

Nu har vi 53 dagar kvar innan flytt.

Och vi har bott här i nästan lika många.

Så det börjar kännas att det närmar sig.

Härligt

Vi är extramormor och extramorfar till en liten tjej som var mycket hos oss när hon var mellan 2 och 4 år.

Idag är hon 7 år.

Sedan flyttade hon och hennes mamma från stan och det blev längre mellan gångerna vi sågs.

För ett och ett halvt år sedan kidnappade flickans far henne och tog med henne till sitt hemland långt borta.

Där har han gömt henne hos olika människor.

Mamman har varit där vid två tillfällen men inte hittat henne.

Nu har det mest underbara hänt.

En släkting till pappan kontaktade mamman och bad henne hämta flickan hos dem.

Nu är de hemma i Sverige.

Det känns verkligen som ett under.

I år blir första året sedan jag var 17 år och nyss flyttat hemifrån utan att min julkrubba kommer upp.

Då fick den plats i min lilla etta -julklappen och flyttpresenten från mormor -  min första egna bostad - nu bor mannen i mitt liv och jag tillfälligt i en etta - och det finns bara inte plats....

TV och ingen dator....kan det vara svaret?

Eller beror det på att vi är två på den lilla ytan?

Kommer att sakna den otroligt mycket.....

Luciamorgon - vaknar av kaffedoftande - mannen i mitt liv serverar kaffe, lussekatt och pepparkakshjärta att avnjuta till TV 2:s luciamorgon. Tradition - värme.......