Just nu känner jag mig lite orolig för min lilla dotterdotter Linnea som är intagen på Astrid Lindgrens barnsjukhus med ont i magen, 40 graders feber och 200 i sänka.

Man har konstaterat att det inte är blindtarmen.

Bara att vänta..... och tänka på den lilla och hennes mamma och pappa som tar över och sover med henne i natt på sjukhuset.

Jag har stått och strukit.

Skjortor, blusar och annat.

Men också fem diskhanddukar med monogram.

Nej - det är inte jag som suttit och sömmat!

Det är min kärastes mormor.

Tankarna går medan jag stryker.

Förspilld kvinnokraft skulle många säga.

Både om broderiet och om min strykning.

Tankarna vandrar medan strykjärnet pyser.
Var det kvinnor som förspillde sin kraft på att brodera monogram?

Jag tror för min del att det var intelligenta dugliga kvinnor som sömmade handduk efter handduk inför sitt bröllop.
Lakan efter lakan - örngott efter örngott!

Om de inte hade gjort det skulle jag inte ha stått här idag och funderat över vad de tänkte - vad de drömde om!

Efter mig kommer man inte att hitta ett enda monogram varken på handdukar eller örngott.

Inte kan jag tycka att det de gjorde var förspillt.

Det ger ju mig glädje än idag, långt efter att deras steg har tystnat!

Fotspåren är påtagliga....deras händer - som vilar sedan länge höll den här handduken i en brodér ring och sömmade.

Påtaglig kvinnokraft skulle jag vilja kalla det....

   Morgonen gryr så sakta därute.

Och jag är uppe alldeles för tidigt - för en lördagsmorgon i alla fall!

Ledig dag - men full av jobb med att städa huset inför visning imorgon.

Det kommer så många tankar när man vet att snart är huset inte vårt längre.

Beslutet har tagit lång tid - vi byter verkligen boende.

Från paradiset (som vi kallar det - i en lantlig miljö med skogen inpå knuten - till en lägenhet  - mitt i stan - som vi faktiskt inte sett eannat än på ritning,ftersom huset där den finns är under uppbyggnad.

Ändå -  känns allting helt rätt.

Praktiskt har det varit tufft - och på grund av att vi båda har arbeten med mycket kvällstid mellan varven så har det varit många tuffa dagar med att invänta varandra - eller lösa hemresan (vi har ju bara en bil)

Sista bussen till Paradiset går 17.20

För långt att cykla.

Men just idag - den här morgonen när det är så bedövande vacker soluppgång - och insikten om att huset kommer att vara sålt, troligen och förhoppningsvis nästa helg -  gör det lite ont.

Fotot taget av Linnèas mamma Wanda

Idag ska vi åka och gratta den här underbara lilla varelsen.

"Min lilla älva" brukar jag kalla henne - och ni ser att det inte är utan orsak.

Hon fyllde visserligen i torsdags - men då jobbade mormor och morfar hela dagen - och farmor och farfar och mostrar och och morbröder, farbröder och kusiner - men idag är det lördag och alla är lediga!

Hon har just börjat 6-årsklass - förstår inte var dessa sex år tagit vägen - som tydligen har passerat sedan hon kom till oss!

Så är det då dags att lämna Paradiset.

Sällan har jag njutit som denna sommar då jag vetat att det är den sista i Paradiset.

Nu går färden in till stan.

Men det blir bra det också.

Vi jobbar ju båda så mycket så vi inte alla gånger har hunnit med vårt Paradis!

Någon annans tur att bo i Paradiset!

Idag kommer lilla Stella till farmor och farfar! Vi möter henne inne i stan så om det bara slutar ösa ner och åska så kan vi gå lite på den augustifest som just nu ser ut att regna bort.

En helg i Uppsala - min ungdoms stad - minnen i varenda gathörn.

Och alla möten med vänner och familj.

En del har jag inte sett sedan min gröna ungdom!

Visst är det märkligt att man - när man möter någon jämnårig från förr tänker: Men oj så gammal hon/han blivit.

Och så glömmer man helt att den andre troligtvis tänker likadant om en själv.

Man blir van vid sitt eget förändrade utseende, de grå hårstråna och rynkorna .....men vännen är ju evigt ung i ens tankar och minne.

För det är väl inte bara jag som upplever det så gissar jag.

Väl hemma frapperades vi över hur enorma våra hortenisor är som står på var sin sida om entrén.

Blommorna är stora som barnhuvuden och förekommer i mer än riklig mängd.

Känner mig så tacksam och så rik ikväll! (Det gör jag för det mesta, men ibland påminns jag extra om hur rik jag är - inte på pengar men på underbara vänner som knutits till mitt hjärta under livets gång - och härliga familjemedlemmar)

Vilka gåvor av livet!

En grå morgon har grytt!

Och lilla Stella är vaken trots att hon inte somnade förrän kl 24.00

Få se om hon inte måste sova middag idag - men kanske lite tidigare än igår.