Första dagen på jobbet efter många dagars ledighet.

En intensiv och underbar julhelg med barn och barnbarn - enda molnet på glädjens himmel var att min fina man drabbats av både förkylning och ryggskott.

(Tomten behövde inte låtsas för att se gammal och krokig ut i alla fall)

Inget ont som inte har något gott med sig.

När tystnaden spred sig och alla lakan och dukar låg tvättade och rena och huset var tyst och rent igen - ja då var det min tur att ta över dunderförkylningen.

Som tyvärr gått till lunginflammation.

Så på darriga ben och med pencillin som inte riktigt hunnit börja verka gick jag till jobbet idag.

Lite moloken och neråt.

Men när jag öppnade postlådan och hittade ett underbart fint och gulligt kort från en frivillig - då blev stegen genast lättare trots orkeslösheten.

Så här stod det: Du är en stjärna. Du är navet som sprider ut hjälpen till den som behöver här i stan.

Utan dig vet ju inte vi var behovet finns!

Undertecknat med  "En av dina frivilliga"

Så underbara rader som spred värme i både hjärta, knopp och kropp.

Och gav kraft att orka idag!

Och så vackert kort att jag önskar jag haft en sån där fin ny telefon med bra kamera som jag kunnat fota det med så ni fick se det.

En flicka som sitter i en stjärna och strör ut en massa stjärnor med ett litet spö som hon håller i handen.

Men ni får tänka er istället!

Sååå glad att känna - just idag - att någon tänkt på mig och visar att hon/han gillar!

Ska försöka själv att bli bättre på att skicka ett vänskapskort när jag känner att jag borde ...och alltför ofta låter tiden springa ifrån mig.

Det blir ett sent nyårslöfte från mig!

När jag verkligen känner hur vägen ljusnar av en tanke som blivit papper och ligger i min hand!

EskilstunaKuriren har tagit upp ett problem som jag kommer i kontakt med varje dag i mitt arbete.

Vi som inte behöver dras med rörelsehinder har ändå svårt att ta oss fram på snöiga och hala trottoarer.

Och för den som sitter i rullstol eller behöver rollator som stöd är det helt omöjligt.

Varje dag pratar jag med människor som ofrivilligt blivit fångar i sitt eget hem.

Läs gärna artikeln i Eskilstunakuriren

Bilden från Googles

Arbetar de sista timmarna innan julledigheten tar vid.

En ledighet från arbetet - men huset blir fullt av alla efterlängtade barn och barnbarn .

Trots att vi blir 13 personer sfattas en familj - äldste sonen med fru och barn - som vi alla kommer att sakna.

Jag känner mig så oändligt rik och så prioriterad som har så många att älska och laga mat åt över julhelgen.

Och tankarna går förstås till den som är ensam - som inte har en enda att bry sig om eller bli ombrydd av.

Har pratat med flera av dem i telefon idag - och den ensamhet som strömmat mig till möters i de samtalen får verkligen tårarna att rinna.

Men glad över att ha kunnat hitta ensamma frivilliga till ett par av de mest utsatta.

Önskar både frivillig och mottagare stor glädje av varandra denna gemenskapens största helg!

Och så är  jag  glad att kunna berätta att Röda Korset har öppet några timmar för gemenskap just på julaftonen här i stan.

Vi talar ibland om vardagshjältar.

Då menar vi ofta någon som räddat ett barn ur en vak eller en människa ur en brinnande våning.

Och de är verkligen hjältar.

Utan tvekan!

Men - jag skulle en liten stund vilja peka på våra pensionärer.

Bland våra frivilliga har vi ungefär 40% pensionärer.

Många av dem - för att inte säga alla- (ja inte de fyra som blivit veteraner förstås - de har gjort sitt) men de övriga gör enorma insatser för sina medmänniskor.

Som ledsagare till riktigt gamla, dementa, oroliga när de ska till läkare eller tandläkare.

Ofta gör man flera såna insatser i veckan.

Som extramormor där man kan få riktigt bråda dagar - men blir en viktig person för växande barn och deras föräldrar.

Eller som någon som besöker.

Någon att tala med.

En pensionär har upplevt en hel del i sitt liv och vet mycket om olika saker.

De har en ryggsäck packad med livsvisdom som de villigt delar med sig av.

En av dem sa till mig häromdagen : "

Jag började  som frivillig på deltid för många år sedan.

Nu har jag avancerat och blivit heltidsarbetande"

Så sa hon - denna kvinna som är en av de många hjältar som finns i vårt samhälle, en kvinna som under många år arbetat bland utsatta människor i vår stad.

Hennes ögon lyste av glädje  när hon berättade.

Där läste jag glädjen att göra en faktisk skillnad i medmänniskors liv. 

För så är det - det bor en glädje i att vara heltidsarbetande vardagshjälte - när det vanliga arbetslivet är slut!

Hennes äldsta "barnbarn" är faktiskt 18 år och det minsta är 8 månader. (Hon har tre barnbarn genom att vara extramormor.

Dessutom följer hon som sagt de som känner det otryggs tom ledsagare minst ett par gånger i veckan.

Och - fungerar som läxhjälpare till i en familj med tre barn som kom till Sverige för två år sedan och där det finns tre skolbarn.

Nog kan man säga att det är många människors liv hon får göra skillnad i!

Du som läste inlägget här vet att vi på Frivilligcentralen tillsammans med en del andra ideella föreningar skulle uppmärksamma Frivilligdagen igår den 5 december.

50-talet var anmälda och de allra flesta kom trots det mycket dåliga vädret.

En av stadens tidningar skrev och fotade.

Folkbladets artikel hittar du här

Ikväll - i snöyra -  ska vi på Frivilligcentralen tillsammans med en del av de övriga föreningarna i staden som arbetar inom ideell civil sektor uppmärksamma att det är Internationella Frivilligdagen!

Vi samlas på Rådhustorget kl. 17.30

Lyssnar på tal av Kommunalrådet Eva Andersson - och vandrar sedan Drottninggatan upp till Frivilligcentralen där deltagarna i tåget bjuds på glögg och pepparkakor.

(Visste du förresten att när man skållar mandel blir det mycket enklare att få av skalen -  om man kokar upp  mandlarna och låter dem koka i vatten som täcker - under en minut. Inte längre än en minut. Då blir de sega.

Slå sedan mandlarna i ett durkslag.

Häll så ut dem på en handduk och vik ihop den. Gnid lite på handduken.

Det gör det mycket lättare att få bort skalen.

Jag har just skalat ett halvt kilo mandel - och var glad för detta rådet som jag fick häromdagen.)

Bor du i Norrköping och vill fira dagen med oss.

Kom till Rådhustorget kl. 17.30

Intervjuaren:  Hej Hannah!
Hannha: Hej, jag har fått en ny ryggsäck!

Intervjuaren: Vilken fin  ryggsäck.

Hannah: Lila är ju min bästa färg.

Intervjuaren: Vad har du i ryggsäcken då?

Hannah:  Min nalle….och pyjamas…och…och tandborste…sen kommer jag inte ihåg…jo långbyxor  om det blir kallt hos Oma.

Intevjuaren: Vem är Oma – är det din extramormor….

Hannah:  Ja…så klart

Intevjuaren: Varför säger du Oma, hon heter ju inte så.
Hannah: Jo för hon är min Oma…min mormor bor ju i Spanien..så jag kan ju inte säga mormor,för man kan ju inte ha två mormor vet du.
Intervjuaren: Hur länge har du haft Oma nu?

Hannah: åhhhh…det är länge….länge…sen jag var pytteliten. (Intervjuarens kommentar: Oma har varit extramormor till Hanna i tre år)

Intervjuaren: Ska du vara hos Oma i helgen.
Hanna: Jaaaa, heeeela helgen. Det blir kul för Oma är så snäll och det är fullt med nallar i det rummet jag sover. Och vet du….Oma gör plättar till mig...och jag får glass på  dom om jag vill. Och sen busar vi, jag och Oma.

Intervjuaren: Vad gör ni när ni busar då?

Hannah:: Tar kläderna i lådan och blir prinsessor eller …eller…ja..vad vi vill.

Intervjuaren: Han Oma en låda med prinsesskläder?

Hannah: Inte precis prinsesskläder,..men…men det bliiiiir liksom prinsesskläder.

Intervjuaren: Vad ska ni göra mera i helgen då?

Hannah: Gå på biiiio…och på Buuusfabriken…och…och…ja mera…..kanske gå ut i snön....

Intervjuaren: Nu ringer det på dörren så nu kommer Oma säkert och hämtar dig!

Intervjuaren som är jag, Kaela, har inte en chans att hinna till dörren före Hannah. Och så fick jag bli åskådare till ett riktigt härligt kramkalas!

Igår hade jag ett mycket celebert besök på min arbetsplats.

En liten människa som bara var 14 dagar gammal.

Visst är det något alldeles speciellt med en så ny människa.

Man njuter av doften och den märkligt visa blicken....

Denna lilla människa färdades dessutom i en riktigt ståndsmässig vagn.

Måste visa foto på den.

(Har röjt undan alla mina pappershögar ur hyllorna när fotot togs för att inte förstöra intrycket.)

Inte nog med att den är från 40-talet trodde bebisens mamma - den är också otroligt välbevarad.

Barnets morfar var den förste passageraren.