Är det för att förstå världen och omgivningen  människan har ett behov av att dela upp det hon ser i olika kategorier. 

Ja jag vet att jag tagit upp detta tidigare i "Mina funderingar" - men det kommer om och om igen i mina tankar

Kategorierna formuleras ofta som motsatser till varandra som t ex natt och dag, mjuk eller hård, mat eller dryck, ful eller snygg, ny eller gammal, människa eller djur, sjuk eller frisk - har du tänkt på det.

Idag på mitt jobb fick jag vara med ett möte mellan en ung flicka,19 år och en gammal dam vars senaste födelsedagstårta hade 92 ljus.

Den gamla damen önskade en ung vän ..."för de unga håller tankarna klara på mig" sa hon.

I två timmar satt de två och samtalde och jag som bara var med vid introduktionen iakttog dem från fönstret ut i samtalsrummet från mitt arbetsrum.

Dessutom hade den här unga tjejen med sig sin helt nyförvärvade lilla hundvalp, bara nio veckor gammal.

Den gamla damen avtvingade henne läöftet att ALLTID ta med sig hunden när hon besöker henne.

Känslan av närvaro var så stark att den nästan var synbar.

De pratade. de skrattade. de rörde vid varandra.

Och jag är säker på att detta fantastiska som jag fick vara med om att se är början till en vänskap som kommer att få stor betydelse för dem båda.

För nittonåringen kommer det att bli en dyrbarhet i livsryggsäcken...en slags tjuvtitt på den visdom som åren givit hennes vän....

För den mogna damen vill jag tro att deras möten i framtiden ska bära med sig den tankens klarhet hon anser att umgänge med unga ger.

Och jag tänker att vilken tur att den här goa lilla nittonåringen inte hade alla förutfattade meningar och schabloner om äldre - utan vågade möta...

Och det är ju så att ju äldre vi blir,desto mera olika varandra blir vi.

Vanligtvis dras alla gamla över en kam.

Schablonen är att gamla är sjuka, ensamma och oförmögna att klara sig själva.

Men jag har sett att ju äldre vi blir desto större blir skillnaderna mellan oss.

Att äldre betraktas som ett kollektiv med samma intressen och samma värderingar är rena åldersdiskrimineringen.

Bilden lånad här

Packar så smått inför resan till Gävle och frivilligsamordnarnas höstkonferens.

Ser fram emot att möta alla underbara kollegor från hela långa Sverige.

I Gävle brinner vanligen bockar - men nu ska Gävle få se på gnistor - när vi alla ger oss ut på stan och delar ut flygblad om vårt förbund och om vår dag. Tisdagen den 5 november är det nämligen Internationella frivilligsamordnardagen!

Inte är vi många, men vi blir flera- hela tiden.

I stad efter stad växer Frivilligcentraler upp.....underbart tycker vi som varje dag får se vilken skillnad det gör i människors liv - att det finns någon som samordnar och ser till att det blir rätt man...rätt kvinna på rätt plats!

Sitter här på mitt jobb och funderar efter ett samtal med en av våra frivilliga.

23 år gammal.

Arbetar 42% som personlig assistent.

Varför inte heltid?
Nej, det finns bara den tiden  (42%) hos den brukaren.

Och visst finns det flera brukare- men tiderna är ofta desamma som de hon har hos den brukare hon arbetar hos.

Alltså en slags moment 22 situation för en tjej på 23 år som inget hellre vill än att arbeta heltid - men som samtidigt verkligen gillar tiden tillsammans med den brukare hon nu är hos de 42% arbetstid hon har.

Hon berättade dessutom att om denna brukare säger upp henne har hon ingen som helst anställningstrygghet.

Det kan handla om att brukaren inte upplever att personkemin stämme r, så kan hon få gå på dagen utan någon speciell anledning,typ sånt som vi andra måste göra för att kunna sparkas från vårt jobb utan uppsägningstid som stöld, missbruk eller liknande.

Borde det inte vara så att de personliga assitenterna var anställda hos assistansbolagen oavsett vilken brukare de arbetar hos.

Eller skulle det innebära mindre vinst i bolagens fickor?

Detta är en toppentjej som gör frivilliga/ideella uppdrag som ledsagning och liknande.

S.k punktinsatser.

Och jag ser att oavsett vem hon följer så frågar de alltid efter henne vid förnyat behov.

Det är sånt som säger en hel del!

Hon blir direkt omtyckt av dem som behöver en frivilligarbetare.

Hon säger att hon älskar sitt jobb som personlig assistent och verkligen gillar den brukare hon arbetar hos- men dessa fruktansvärt otrygga anställningsförhållanden gör att hon tvingas se sig om efter annat jobb.

För - som hon säger - hon vill ju inte hamna i den situationen att hon inte har någon inkomst alls.

Borde inte hennes arbetsgivare vara rädd om denna guldtjej.

Det kan man tycka - men tydligen inte.

Och brukaren kanske mister sin assistent som allt fungerar bra med därför att man faktiskt måste jobba mer än 42 % för att kunna försörja sig själv.

Idag får hon hela tiden låna av sina föräldrar.

Det kan inte pågå hur länge som helst som hon själv sa.

Jag känner mig så upprörd så jag bara måste avreagera mig här.

Istället för att ringa upp assitansbolaget.

men ingen svarar ju där nu.

Men kanske gör jag det imorgon!

Människan är en social varelse.

Den viktigaste glädjen har man ofta i varandra; "man är mans gamman."

Gemenskap och vänskap gör att man lever.

Och upplever att man lever.

Ofta när jag sitter i samtal med äldre människor på mitt arbete möts jag av orden: "Jag är så ensam" - eller - "Ingen behöver mig längre"

Dessa människor har byggt upp vårt land.

Tagit hand om oss som små.

Väglett oss som unga.

Borde vi inte kunna slå av TV:n en kväll, gå en timme tidigare från jobbet för att se en åldrad människa i ögonen och säger: ”Berätta!!”

Genom att få återge minnen från ett långt liv, inför någon som inte sitter på nålar, behåller den äldre mannen eller kvinnan sin värdighet och sin känsla av att fortfarande vara levande och behövd.

Man förändras inte så mycket för att man blir äldre.

Man har samma önskemål, vanor, drömmar och intressen som tidigare

I många kulturer är hög ålder det samma som vishet och mognad, men inte alltid i vårt

land.

Här kan nog många äldre tyvärr känna sig undanskuffade.

Det måste vi ändra på!

Idag växer det upp Frivilligcentraler i stad efter stad.

Anmäl dig som frivillig.

Du behövs!

 Och du - minst lika viktigt - du behöver få känna att du kan göra skillnad i åtminstone en annan människas liv.

Vår Frivilligcentral hör till de som varit igång längst.

Just nu  - i två dagar - delar vi med oss till nya Frivilligcentralers nya frivilliga av våra erfarenheter i en Startutbildning här hos oss!

Intressant och roligt att se hur dessa idéer sprids!

Och hur allt flera händer räcks ut!

Mötte igår en kvinna på mitt arbete som arbetar som en av våra frivilliga.

Hon var upprörd över alla artiklar om hur hemskt det är att bli äldre.

Att man i Sverige (och kanske främst i media) bara ser ålderdomen som ett enda stort lidande.

Att äldre ses som några som ska tas om hand.

Inte som individer med fonder av livsvisdom och massor av kunskaper.

Hon är själv 89 år och kommer till vårt samtal på cykel.

Hon har tillryggalagt 4 km genom tät stadstrafik.

Cykelhjälmen håller hon i handen när hon stiger in genom dörren.

Ett stort leende i ett sött rynkigt ansikte - och snabba steg till kapphängaren.

Hon har haft flera uppdrag genom sitt 17-åriga engagemang hos oss.

Just nu hjälper hon en utlandsfödd flicka på 12 år och hennes mamma.

Med läxor och myndighetspapper.

Med entusiasm och glädje berättar hon om sitt uppdrag - och att hon till och med genom detta hamnat på ett syrianskt bröllop med 700 gäster.

Där lärde hon sig också syrianska danser berättade hon och tillade....du förstår...det är så underbart att bli gammal- man vågar göra saker - man har ju rätten att göra bort sig!

Att få en timmes samtal med henne (något vi kallar uppföljning av uppdraget) är en förmån och en ynnest.

Hela hon är en enda underbar vitamininjektion.

Så vill jag vara när jag blir 89 år!

Avslutningsvis satte hon sig vid vårt piano och spelade och sjöng: Jag trodde änglarna fanns"

Jag skulle velat kunna spela in och filma henne där hon satt och sjöng -m en det är ju så - när livet händer är man upptagen av upplevelsen och har inte en tanke på att spela in.

Jag har i alla fall hittat en inspelning på youtube med Kikki Danielsson  så du får lite lättare att tänka dig upplevelsen.

De sista veckorna har det varit så mycket på mitt arbete att jag känner det som att bloggen blivit lite försummad.

Höstarna blir gärna så.

Många nya frivilliga - 18 stycken - ska igenom djupintervju och grundkurs.

Dessutom har vi (som börjar vara veteraner eftersom vi funnits i 17 år) tillsammans med Frivilligsamordnarnas förbund en startkurs för nya frivilligsamordnare ut över landet.

Just nu öppnas frivilligcentraler på plats efter plats - och även om frivilligsamordnaren har en grundutbildning som socionom, lärare, eller sjuksköterska - eller ytterligare något annat - är detta att leda frivilliga något ganska annorlunda från de flestas yrkeserfarenheter.

Därför behövs dessa kurser.

Det är ju glädjande att det finns ett så stort intresse av att öppna nya frivilligcentraler på andra orter och vi bidrar gärna med det vi lärt och erfarit under åren för att starten för andra ska bli så bra som möjligt.

Jag hoppas - att det inom en inte alltför avlägsen framtid ska finnas en frivilligcentral på varje större ort i Sverige!

Nu är det tidig morgon och jag önskar DIG en underbart fin fredag!

Även om regnet öser ner på många ställen - kanske just hos DIG!

Just nu pågår kurs på Frivilligcentralen för nya frivilliga som lär sig hur man kör en rullstol - och hur man tar bort och sätter dit fotstöd med mera...med mera.

Kaffepaus i lärandet på bilden!

Underbart att se alla goda viljor

Söndagseftermiddagen har omärkligt gått över i söndagskväll.

Det är alldeles mörkt ute och solen som värmde så skönt under eftermiddagen har försvunnit.

Söndagkvällar är ganska sköna.

Man har inte så mycket förväntningar på dem.

Man går in för att ladda batterierna inför veckan som ligger framför-

En vecka som är mer än överfull.

Lätt att få känslan när jag tänker så - hur veckan kommer som ett framrusande snälltåg emot mig.

Därför ska jag istället tänka: Tack gode Gud för att jag orkar alla timmarna som ligger framför denna vecka- alla möten med behövande- och med dem som behöver uppmuntran i sitt trägna utgivande.

För jag älskar mitt jobb.

En kollega kallade det för ett livsstilsjobb eftersom hon sade sig anse att ordet kall är för gammalmodigt.

Och hon har nog helt rätt.

I vilket annat jobb är man beredd - och inte minst - orkar  - att arbeta 10-20 timmars övertid mest varje vecka utan ersättning.

Bara i det jobb som hjärtat brinner för.

Där finns krafterna och viljan.

 Jag är så innerligt glad för mitt jobb.

Känner mig som handen i handsken.

Att få gråta med den som sörjer - att få se människor göra så mycket gott för att göra skillnad i medmänniskors liv.

Att vilja sätta till flera timmar för att äldre person som dock är en främling ska få sällskap på sitt läkarbesök eller vad det nu är...gång på gång.

Att se hur mamman med de små barnen får en "mormor" och både mamma och ungar mår bättre.

Ja - det är ett underbart jobb som är mer än värt övertid och annat slit.

Välkommen in på ett litet besök på Frivilligcentralens hemsida

Besök Frivilligcentralens facebookgrupp och gilla oss - bli gärna medlem!

Det är ett fantastiskt jobb som jag ser som en stor förmån att ha!