Sista veckan före semestern på jobbet har varit proppfull med samtal.

Glädjande nog många samtal med nya frivilliga.

Samtal är svårt.

Och därför kommer vi till hösten att ha en ny del i vår grundkurs som heter just Professionell vän: Privat eller personlig.

Att vara professionell är att vara personlig utan att bli privat!

Privata och nära vänskapsrelationer bygger på ömsesidighet, att man tar och ger.

I ett professionellt samtal behåller man en viss formell distans.

Det fick mig att tänka på ett uttryck jag hört någon gång:

”Jag vet att du trodde att du förstod vad du tyckte jag sa, men jag är inte säker på att du fattade att vad du hörde inte var vad jag menade!”

Som frivilligsamordnare är det gott om professionella samtal.

Samtal med dem som vill bli frivilligarbetare.

Att komma nära utan att bli privat.

Ofta intar vi vissa bestämda hållningar och synsätt på människor omkring oss. Det är ett sätt att hushålla med energi.

Det är ansträngande av gå omkring i ovisshet och obeslutsamhet kring vad man upplever i mötet med andra, men risken är att man utgår från felaktiga föreställningar man intagit och låser sig vid dem.

Det kräver ork och mod att ompröva sitt eget synsätt, att våga tänka i nya banor.

Att hela tiden vara hundra procent vaken och öppen för vad som verkligen sägs i samtalet.

Få saker ger en sådan djup tillfredsställelse som att mötas i ett samtal som präglas av respekt för varandra och nyfikenhet på varandras synpunkter - men ska det ske måste man vara förutsättningslös och verkligt lyssnande.

Det gäller ju alla samtal - men kanske är det svårare i det professionella samtalet.

Står i den tidiga lördagsmorgonen och stryker porslinshanddukar från mitt jobb

Ja ja...jag vet - det kanske inte är "mitt jobb" som samordnare - men en samordnare på en Frivilligcentral får vara beredd att ta sig an det mesta.

Riktigt skön stund har jag med dessa handdukar och den härliga doft de ger - nyss intagna från torkvindan.

Alla dessa handdukar har kommit till oss som gåvor från någon - eller inköpts i parti på någon loppmarknad.

På många av handdukarna är det initialer broderat - och tankarna vandrar...Vem är E.F - eller R.W...eller vem var det...för idag broderar ju ingen längre namn på sina handdukar...eller?

Inte visste den som satt och broderade att denna handduk en dag skulle torka disk på Frivilligcentralen....efter festen för alla dessa underbara frivilliga.....

Tänk...att även saker på något vis kan ha en själ...för det har verkligen dessa handdukar - just genom monogrammet!

Någon gång - i ett annat liv - när dagarna inte är så bråda tror jag att jag ska ta och brodera monogram på en och annan handduk!

Ibland är vi på Frivilligcentralen ute och talar om att vi finns.

Det var vi lördagen 1 juni då vi fanns med på Lokus. Loppis på Gamla Torget i min stad och fick glädjen att prata med många.

Nu hoppas vi att det ska ge oss många nya frivilliga.

Följ gärna vårt arbete på Frivilligcentralen genom vår Facebook-grupp

Alla våra nya frivilliga går igenom en grundkurs i hitintills fyra steg. Från höstterminen blir det fem steg.

Varje steg är ett ämne.

Ett av stegen är demens.

Varje deltagare i kursen får också Livsboken. Ett underbart hjälpmedel för att hjälpa den som drabbats att minnas - och en hjälp för anhöriga och vårdpersonal.

De flesta tror att det kommer att vara tre tråkiga timmar - men i princip alla är efteråt helt tagna av just den etappen.

Varför?

Kanske för att vi har en underbar föreläsare som på ett smittande sätt kan förmedla ett kanske ganska nytt sätt att se på dementa personer.

Till att börja med.
Fokusera inte på det som är förlorat.

Fokusera på hur mycket det ändå är kvar!

Om man ser efter och tar sig tid kommer man att hitta mycket av den person Lena eller Olle var en gång i tiden.

Och om vi bemöter dem på rätt sätt kommer vi att se hur mycket lugnare och hur mycket mera "med" de blir.

Visst har du gört någon säga till en dement: "Känner du igen mig!"

DEt är fel, fel fel.

Utsätt inte personen för detta.

Säg istället: Jag är Pelle eller jag är Stina. Din vän eller din dotter eller son eller i vilket förhållande vi nu står till deea person.

Om det så bara var en kort stund sedan vi skildes när vi ses igen: Upprepa samma sak!

Egentligen är detta något att tänka på i många sammanhang.

Att inte fokusera på det förlorade - utan se hur mycket som ändå återstår.

Kommer precis från ett samtal med en av våra frivilliga.

En kvinna som i tio års tid funnits för sina medmänniskor vardag och helg, tidiga morgnar och sena kvällar.

Dels genom de fyra personer som hon ger av sin tid regelbundet.

Dels genom att finnas till hands för att hjälpa till med ledsagning av äldre som behöver en trygg hand när de ska förflytta sig.

Kanske till frisör, kyrka, läkarbesök.

Jag frågade henne under vårt så kallade handledningssamtal idag vad som är det bästa respektive det svåraste hon varit med om under sina uppdrag.

Hon svarade: "Det bästa är mest varje gång - tänk att lilla jag kan göra så människor blir trygga och så att de ler - det svåraste var den gamle mannen som ville att jag skulle följa med in på samtalet med läkaren. I det samtalet fick han veta att han hade mycket kort tid kvar att leva. Det var svårt att veta hur jag skulle förhålla mig."

Jag kunde ju inte låta bli att fråga hur hon gjorde - vad hon sa - och svaret blev: "Inte sa jag mycket - jag tog hans hand...och kände hur hans tårar gjorde både hans och min hand våt...det var en "nära-livet - upplevelse. Märkligt nog, fast i dödens väntrum."

Jag tror hon rörde vid något mycket väsentligt.

Livets närhet i döden.

Jag minns min mors sista timmar.

När min syster och jag lämnade rummet för några minuter för att gå ut på altanen och hon frågade mig: Vad påminner dig stämningen i rummet om..och jag svarade- "en förlossningssal".

När livet börjar och när det slutar - då tar livet självt över. Vi som är där kan bara vara till hands...tiden bestäms inte av oss.

"Precis - så märkligt sa min syster - just precis så tänkte jag också"

Vi är människor att räkna med ända tills den dagen vi inte finns mer !

Det är den enda regel som kan gälla - och jag tror de flesta håller med mig.

Ändå möter jag i mitt arbete alldeles för ofta människor som på grund av ålder och tilltagande ohälsa lever helt isolerade.

Ingen har tid med dem.

Om vi inte får leva i gemenskap med andra så dör något långsamt inom oss.

Visst är det så att det finns väldigt många gamla - riktigt gamla - i Sverige.

Men som tur är lever inte alla av dem utan kontakt - eller med mycket liten kontakt med andra.

Ofta brukar jag drömma om att vi alla som har den minsta möjlighet tog en timme eller två av vår tid i veckan och besökte en av dessa medvandrare.

De skulle känna att de fortfarande lever och är att räkna med som människor - och besökaren skulle få rikedomar för den fortsatta vandringen.

Känner du ingen gammal - vänd dig tillden  lokala Frivilligcentralen. Oftast finns de med på kommunens sidor.

Om det inte skulle finnas någon på din ort har ofta Svenska Kyrkan och/eller Röda Korset besökstjänst dit man kan anmäla sig.

Mycket i mitt arbete går ut på att möta människor.

Och jag upphör aldrig att faschineras av hur betydelsefulla alla möten är.

En medarbetare  sade till mig  en gång– Du har verkligen ett genuint intresse för människor.

Visst stämmer det– att träffa nya människor och att ta del av deras kunskap, erfarenheter och livshistoria är något som aldrig kommer att sluta farscinera mig.

Och jag har den underbara möjligheten att få göra detta nästan dagligen - eller kanske till och med dagligen - i mitt arbete.

Jag ser det som att livet skapas i möten mellan människor.

Idag hade jag ett sådant möte.

En kvinna som kommit från Tanzania till Sverige för 20 år sedan.

Som lärt sig svenska och skaffat sig en högskoleutbildning och som kom och sa: "Det är något som fattas i mitt liv_jag har man och barn och ett härligt jobb - men jag behöver känna att jag betyder något för någon annan människa.

Någon som är utanför min familj.

I mitt gamla hemland var alla människor betydelsefulla för varandra.

Man hade tid.

Idag har jag inte så mycket tid - men en del av den tid jag har vill jag använda för att som frivillig besöka någon gammal kvinna eller man som sitter ensam."

Hon kommer att bli bönhörd.

Jag har en pärm full av längtan!

Längtan efter någon som kommer och ägnar en stund åt ett samtal och en kopp kaffe - eller kanske en promenad.

Nu ska jag ta mig an den grannlaga uppgiften att söka reda på någon som passar just för henne!

Och som får ett telefonsamtal som kommer att besvara längtan, jaga ensamheten på flykten om så bara för en stund varje vecka.

Och vår nya frivilliga kommer att få uppleva detta härliga att göra skillnad i en annan människas liv.

Någon hon inte visste fanns för bara några dagar sedan.

Det känns ibland som att få arbeta med under och mirakel.

Ingenting är ju så viktigt för oss människor som möten!

Eller hur?