Tänk

att dina tankar

väcker mina tankar

och berör

i hjärtat?

tänk

att det vi tänker, säger

och skriver

påverkar andra?

tänk

att mina tankar

väcker dina tankar?

tänk att tankar sammanflätas så

att dina och mina blir

våra tankar?

tänk

om alla tänkte så?

tänk

att det är bra

att tänka goda tankar

för då blir världen

en god värld

att leva i

Hittade denna underbart fina dikt på en anslagstavla hos en annan ideell förening i min stad.
Vet inte poetens namn

Försök att nå
din egen hand
genom en glasruta
och du inser
hur fasansfullt det är att stå
bredvid den man älskar
men mellan sig ha murar
av själviskhet.

Helder Camara

Kärlek är inget lågmält resonemang

Dörren dit är förödelse

Fåglar gör vida cirklar av sin frihet.

Hur bär de sig åt?

De faller

och i fallet

får de vingar.

Rumi

Det är 800 år sedan Rumi föddes - hela namnet är Jalal ad-Din Rumi.

Han har kallats för den främste mystika poeten genom tiderna.

I den persisk- och turkisktalande delen av världen är hans inflytande omätligt.

Någon har sagt att kan man läsa har man hans böcker i bokhyllan - kan man inte läsa kan man dem utantill.

Läste någonstans att Rumi är för den muslimska kultursfären vad Shakespeare och Dante varit för väst.

Förtvivlan är ett alltför stort ord,
men jag vet inte … Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet för det
som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst. Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting.
Smärtan och försoningen
finns inte hos den som aldrig har haft sorgen. Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg
som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse

Claes Andersson

Den som spar har ingenting
blott döda ting som inget ger
och sanningen att det som var
det kommer aldrig mer.

Den som spar har ingenting
blott det att inte ha förstått
och tomheten och ångesten
när livets tåg har gått.

Den som slösar han har allt
var blomma skyndar i hans famn
och ögonblickets rikedom
strör solljus kring hans namn.

Gustav Sandgren

Utan smärta inget liv

Utan smärta
inget liv som lever
ingen växt.

Ingen kärlek
utan sårbarhet
och sår:

Ingen fullhet
utan saknad sen -
sol som går i moln.

Låt oss inte frukta
livets smärta:
den gör ont
men gör oss inte illa.

Låt oss ta det bittra
med det ljuva -
äppelblom
och vinterns nakna gren

Margareta Melin

Och en vacker dag
kryper vi ihop hos varandra
ett lås knäpper till och vi kommer aldrig mera loss,
dina förslitna leder insnärjda i min gikt,
mitt magsår intill ditt hjärtfel
och min reumatism emot ditt ryggskott,
aldrig skola vi skiljas, ack nej.

Och käre, du glömmer din andnöd, din arytmi
och infarkten du redan haft,
och jag glömmer min katarr, mina rastlösa ben
och det ständiga gnaget i vänster sida,
nu trotsa vi sorger och mödor och nöd.

Mina bröst, så tomma och platta
håll om dem, käre
för en dag när du ser på dem hänger de långa,
älskar du mig då
tula tulan tuli tej

Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek,
de ungas kärlek, de medelålders kärlek,
de fulas kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek
de illa kläddas kärlek.
Låt oss acceptera kärleken,
vi är så rädda för den.

Och du tar mina bröst i dina händer,
mina uttänjda platta bröst
och berör med läpparna de skrynkliga vårtorna
och med starr i ögonen, i väntan på en vårdplats
famlar du blint efter mig,
känner dig för med händerna.
Känn på du bara:
under alla de här rynkorna finns jag,
den här förklädnaden tvingade livet på oss till slut,
du mitt smultron, min svala, min blomma så fin.

Och mina knölar vilar i dina gropar,
dina rynkor i mina fåror
och intill dig i ditt lidande
ber jag tyst om din död.
Och ljus är vår kväll och vår morgon.
Eeva Kilpi

På jakt efter en annan dag/anteckningsbok ramlade nteckningsboken med livsjuveler (som det står utanpå anteckningsboken) Eeva Kilpis starka dikt ut.

Det tar jag som ett tecken att någonstans därute finns du som behöver få läsa den.

Varsågod - ha en fin stund!

Igår under promenaden på Krematoriets kyrkogård passerade vi många låga små stenar.

En av dem stannade kvar i mitt minne: "Det stod Elisabet - och därunder "Älskad vän och moder"

Kanske var det den lite ovanliga texten som drog mitt intresse till just den stenen.

Medan vi gick vidare märkte jag hur det poppade upp rad efter rad av Zacharias Topelius dikt "Min moder"

Den är så vacker- och jag hoppas dui ska låta dikten hitta in till ditt hjärta trots de (eller kanske till och med tack vare) de ålderdomliga formuleringarna½

Var finns en kärlek, som intill döden,
står oförändrad i alla öden,
som likt Guds ängel övervakar
och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en moders kärlek är det allen.

Allt band är själviskt, som hjärtat binder:
den kyss, som bränner på brudens kinder,
den hulda famn, som en syster räcker,
den späda arm, som oss barnet sträcker;
vår bäste vän har en lön sig drömt:
en moder ensamt har det förglömt.

När minnes hon i de långa åren
den tunga smärtan, den heta tåren,
sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
och dagens möda och nattens vaka
för detta barn, som hon älskar mer,
ju mer hon allt för dess lycka ger?

Och vem kan giva vad hon oss skänker?

Den första tanke som barnet tänker,
den första bön som dess läppar stamma,
den första kärlekens rena flamma,
den första maning för rätt och dygd,
för sanning, frihet och fosterbygd!

Och vi, vad giva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,
vår svala kärlek, åt flera delad,
vår omsorg, ofta förströdd, förfelad,
ej ens vår åsyn är hennes tröst:
bon lämnas ensam i lifvets höst.

Och dock hon följer med sina tankar
det vilsna barn, som i världen vankar,
och hennes bön, som en ängels fackla,
går klar framför oss, när stegen vackla,
och lyser vägen med Kristi tro
och banar stigar och bygger bo.

Välsignad vare en sådan moder!

O, det är sötma i tårefloder,
det är en hugnad för alla tider,
att i det själviska livets strider
få rota sig vid en sådan barm
och af dess kärlek få kyssas varm!

Så löna, Gud, vad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
det är din kärlek, den evigt höga,
som speglar sig i en moders öga,
och därför känns som en sol gått ner,
när detta öga ej strålar mer ...
Zacharias Topelius