Den som aldrig har hållit
ett barn i sin famn
vet väl ganska lite om livet
- den som aldrig har viskat
ett avhållet namn
är ett barn som är övergivet

Den som aldrig har hållit
ett barn i sin famn
har ej kommit livsglädjen nära
- att ett finlemmat knyte
kan vara så starkt
att det hela livet kan bära

Den som aldrig har hållit
ett barn i sin famn
tror väl kanske inte på under
- att få känna den värme
som barnet oss ger
blir med ens livets bästa stunder

Den som aldrig har hållit
ett barn i sin famn
kanske hårdnar lite omsänder
- att bli anförtrodd något
som ömtåligt är
fordrar varma, varliga händer.

Birger Franzén

Varje människa

måste hitta en punkt där hon är hos sig själv.

Varje människa

som inte vill skäras sönder av världen

måste hitta punkten

där hon inte kan angripas,

grytet under bröstbenet

eller en bit öken

inuti det egna hjärtat.

Kerstin Ekman

I storstadens vimmel

har jag mött dig, Gud.

Och du sålde tidningar i gathörnen

och du blickade emot mig

ur slinkans svartomrandade öga

och du sov på bänkar och kajkanter

om natten, Gud

och på morgonen skyndade du dig

att fiska efter något ätbart

ur soptunnorna

vid de stora boulevarderna

innan stadens skräpkuskar

hann dit med sina bilar;

vi har varit med om mycket, min Gud

och föga har du heller

med publikaners

och filistéers biblar att göra.

De fattigas Gud

är en väldig gryta mat

mitt på stortotget.

Han predikar inte alls-

bara bubblar i grytan

och då skyndar vi alla

att få en portion

av den himlagoda vällingen.

När vi äter svär vi ljudlöst över

att en gång våra magar fått mätta

och då vi avlägsnar oss

söker vi övertyga varann om

att det var sista gången

något dylikt utdelades-

för att vi själva

kunde stå främst

i kön i morron.

De fattigas Gud

fann jag aldrig så skön

som hos en underårig blomsterförsäljerska

en vinterkväll

på Friedrichstrasse i Berlin.

Där såg han ut som en frusen viol

och berättade mig om

solens undergörande makt

mitt i kölden.

Då trodde jag på honom

och sen dess har jag följt

hans steg

lämnande allt

men dock en bortslösande allt

ty en varm vrå behöver mänskan

om icke annorstädes

så i sitt arma hjärta

för där bor du

de fattigas Gud

Elmer Diktonius

Mellan poesien som bor i ditt hjärta och vallmon finns ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen.

Det är skrivet med en tranas fjäder
doppad i dagsländans blod.

Problemet för dem båda är
hur livet skall överlistas
att dofta hos orden så att dessa
kan föda hållfasta drömmar.

Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer
och dagligen måste de lappas
och lagas efter de dagliga och frätande angreppen från nyttans tand
som är värre än tidens tand.

Harry Martinsson

 


Vem gick förbi min barndoms fönster

och andades på det,

vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,

som ännu inte har några stjärnor.

Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,

på den immiga rutan,

med det mjuka av sitt finger och gick vidare i sina tankar.

Lämnade mig övergiven

för evigt.

Hur ska jag tyda tecknet,

tecknet i imman efter hans andedräkt.

Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge

för att jag skulle kunna tyda det.

Evigheters evighet skulle inte ha räckt för att tyda det.

När jag steg upp på morgonen var rutan alldeles klar

och jag såg bara världen som den är.

Allt var mig så främmande i den,

och min själ var full av ensamhet och ängslan bakom rutan.

Vem gick förbi,

förbi i den djupa barndomsnatten,

och lämnade mig övergiven

för evigt.

Pär Lagerkvist 

Inte så att jag vill ha åren tillbaka.

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.

Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!
Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från,
som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.

En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.

Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,
och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.
Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens ro
du låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.

Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus.
Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.

Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,
där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.
Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, och
spela, vind, på harpan din min gård av toner full!

Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.

Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,
och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!
Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!

Även Dan Andetsson som ofta skrev tungt och svårt blev ljus i sinnet när våren kom och skrev denna jättefina dikt: "Sång till våren"