Förakta inte stundens lycka
och de korta solglimtarna
en grå och mulen dag
- det är bara
det kompakta mörkret
den iskalla snålblåsten
och hatblickarna
som vi inte uthärdar

Om det inte funnes fågelsång
ingen vind som drog
genom trädkronorna
ingen blomma som lyste
från dikeskanten
och ingen våg
som famnade strand och sten
kanske
ginge det att leva ändå
- bara det funnes kärlek

Tänk hur annorlunda -
om vi hatade lite mindre
och älskade lite mer
- åtminstone försökte

 ....

Birger Franzén

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.

Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.

Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
en tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och den slank du igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
Hur ditt hjärta bultar i mig.

 Wislawa Szymborska.

Så här på Alla hjärtans dag delar jag en dikt av Bo Bergman som är en av de finaste kärleksdikter jag vet.

Jag fryser om dina händer.
När du ler blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig.

Så rik är jag vorden och väger
en värld sen jag blivit din
- så fattig att inte jag äger
en droppe blod som är min.

Bo Bergman

Fick en dikt sänd till mig i ett mejl av en vän.

En dikt som gick rakt in i mitt hjärta.

Min vän visste inte vem som skrivit den - och jag lyckas inte heller fundera ut det.

Om du vet - bertätta!

MÖRKERSEENDE

För att veta om du har mörkerseende
måste du gå ut i natten
Om din gåva är att kunna finna en väg
mitt i det svartaste dunkel
då är det där du ska vara
Rädslan för mörkret
och smärtan, och ensamheten
är givna dig att bära
trots att du trivs bättre i solljuset
Om det är så
ska du ta emot mörkret som en gåva
Ditt mörkerseende kanske kan upptäcka
en väg till hjälp för någon som inte ser

Du är inte den första att kanta din väg med tårar
Du är inte den första att undra vad meningen är
Du är inte den första att ristas av ångest,
att skälva i djupet
inför livet och dess obegriplighet

Före dig har din moder gråtit
alla dina mödrar i tusende år
jorden känner smaken av dina tårar
som den känt alla tårar förut

Ditt liv är inte det enda, inte det första
att vara svårt
Inte ens svårast är det

Därför är du inte ensam när du gråter
Deras ögon följer dig, de känner vad du bär
I dig finns deras styrka
och du ska resa dig som de

Livet handlar inte
så mycket om
att leva länge -
utan mer om att leva rikt
så länge man lever

Bara den lever rikt
som har målsättningen
att vara till glädje
för en annan
- så länge det bara går

Lev i dag så
som du skulle gjort
om du fått besked om
att du bara har en månad kvar
att leva -

Birger Franzén

Egentligen känner jag dig inte,
minns inte din röst
och inte färgen på dina ögon.
Slumpen som lät oss träffas var officiell,
och halvkomisk som allt det officiella.

Ditt brev efter många år gällde också någonting annat,
en annan person
och en episod i det förgångna
som fallit mig ur minnet
till förfång för forskningen.
Ändå var det som om vi hade talats vid
genom årens tystnad,
in i det frusna landskap som du beskrev.

En ihållande vinter
är nog inte så dumt ändå, skrev du,
man får en illusion av att tiden står stilla
och att man får allt det uträttat
som bekymmer och hopp annars förhindrar.
Och så ligger det väl till:
sommaren är brådstörtad och smärtsam,
lovar timme för timme
vad nästa timme inte förmår hålla.
Den jagar andan ur oss
och lämnar oss efter sig som en oljefläck
på en parkeringsplats.
Inte känner jag dig längre,
du vintervarelse,
men när jag lyfter blicken från papperet
och ser isrosorna på snedfönstret,
är mitt hjärta hos dig.
Ord fladdrar till vid min tinning,
heta av den skönhet jag vill tro du har kvar
ännu när solen sista gången göms i havet.

Ur Visa solen ditt ansikte

Så mycken kärlek som aldrig når hamn
och mänskor som gråter
i kärlekens namn
Med varma händer vi kunde ge tröst
och lösa upp knuten
i ångestfullt bröst
Men vi går frusna och väntande på
att någon ska ge oss
vad vi längtar så
Vi går där blinda och kan inte se
att det vi behöver
det måste vi ge

Vi stänger inne och låser vår själ
och missförstår ofta
när nån vill oss väl

Så mycken kärlek som tyst går i grav
och smekningar varma
som aldrig blir av
Av sorgsna hjärtan vår omvärld är full
och säkert det är för
vår frusenhets skull
Vi kunde öppna vår blick och vår famn
för mångfaldigt flera
i kärlekens namn -

Birger Franzén