Vårt samhälle är väldigt kunskaps- och prestationsorienterat och så har det varit länge.

Det yrke vi har bestämmer vilken status vi kan anses inneha.

Nog måste man säga att det är att stämpla människor av fullständigt fel orsaker.

Handen på hjärtat - varför vaölde just du just det yrke du har?
Eller - hur många är det som verkligen har sitt drömyrke.

Om det vore så att vi innehade just det yrke vi önskade skulle man möjligen kunna säga att yrket säger något om oss.

Men som det nu är - där många har det yrke de utövar av slump, föräldrars önskan eller kanske kompistryck - ja då säger vårt yrke verkligen inte så mycket om oss.

Många, framför allt äldre människor, fick aldrig läsa vid högskola trots att de hade förutsättningarna att göra det.

Man var född i "fel familj".
Kanske fattades det pengar.
Kanske just den kvinna som städar på ditt jobb egentligen hade velat bli journalist eller lärare.
Och skulle ha kunnat bli om hon fått det stöd och medgivande hon behövt i unga år.

Kanske sitter läkaren du konsulterar och drömmer om den där framtiden som författare eller konstnär som var en helt otänkbar levnadsbana i just den familj han eller hon föddes in i.

När vi inser att det är så här det är förstår vi att yrket inte säger ett enda dugg om oss.

Jag känner en gammal man som inget hellre hade velat än att läsa till ekonom, bli revisor eller något liknande.

Men han föddes på en gård som gått i släkten i sju generationer - det var ett tungt ok - men har orkade inte bryta förväntningarna han som enda sonen hade på sig.

han har kompenserat sig själv hela livet genom ett rikt föreningsengagemang.
Han har varit kassör eller evisor i fler föreningar än jag visste fanns.

Där - vid skrivbordet på gården har han en studn fått vara den han verkligen är.

Jag har träffat människor som bara är intresserade av vad du jobbar med och vad du har för bakgrund.

Genom att få veta detta tror man att man lärt känna människan som man sitter och pratar med.

Det är sorgligt att vi är så ytliga, det ärliksom svårare att lära känna någon med en sån uppfattning i bakfickan..

Det finns något som förvånar mig mer än allt annat - Hur människor offrar hälsan för att tjäna pengar, karriären får kosta både det ena och det andra.

När hälsan är borta är karriären inte så mycket värd och då får man göra tappra försök att få tillbaka hälsan genom att ge ut av pengar som nog blivit knappare när man ska leva på sjukkassa.

Drogmissbrukare som använder smärtstillande plåster som innehåller fentanyl lever farligt. Åtta människor har dött i Halland skriver Dagens Nyheter i sin artikel.

Kanske är det mest fruktansvärda att dessa fentanylplåster skrivs ut av läkare.

Deras effekt är så stark att den inom medicinen används för att hjälpa cancersjuka med de smärtor sjukdomen ger.

Läkare som lånar sig till sådant är inga läkare - de är narkotikalangare och borde med omedelbar verkan mista den legitimation som de har fått för att rädda liv.

För varje minut som du är arg förlorar du sextio sekunder av glädje.

Okänd

För att kunna bli den vi innerst inne vet att vi är  och leva det liv vi egentligen vill leva finns egentligen bara en väg.

Att sätta punkt för det som varit.

Inte vältra sig i sina gamla fel och misstag.

De var ju ämnade att vara steg på vägen till det växande som gör oss till människor.

Och förlåta oss själva.

Det allra svåraste av allt - det är att förlåta sig själv.

Slutagfundera över hur andra uppfattar oss - utan känna en total trygghet i tanken "jag vet vem jag är - och jag lever det liv jag vill leva."

Det är svårt att vara människa!
När vi har insett det så förstår vi att alla förtjänar att bli förlåtna därför att de inte kunde göra bättre just då - en gång.

Även du och jag har rätten att bli förlåtna.

Att förlåta eller att acceptera är att i längden välja det möjliga framför det omöjliga - glädjen framför bitterheten och ruvandet.

Om vi inte förlåter både oss själva och andra så kan vi aldrig utvecklas och aldrig tillfullo leva i nuet.

Nuet hänger mycket nära samman med evigheten. För även om nuet kanske är kort, så pågår det ju hela tiden.

Det tar aldrig slut.

"Vi har alldeles för hög ungdomsarbetslöshet och för hög arbetslöshet bland utrikes födda, sade Borg och tillade att det beror på att skatterna på arbete och anställda är för höga." säger Anders Borg på Moderaternas Sverigemöte i Örebro, enligt artikeln i Dagens Nyheter.

Jag håller med både om att arbetslösheten bland ungdomar och bland utrikesfödda är alldeles för hög.

Kanske är det största hotet arbetslösheten bland de utrikesfödda.

De har mycket svårt att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden.

Ofta på grund av att de har väldigt dålig skolunderbyggnad. Men ibland trots god utbildning.

Ibland tror jag att de som är födda utomlands blir en fäörlorad generation när det gäller att få ett vettigt arbete i Sverige.

Deras barn har betydligt lättare för att få arbete.

När det gäller ungdomsarbetslösheten är den alarmerande - även om jag vill påpeka att även alla ungdomar som läser på högskola är inräknade eftersom de så att säga är "deltidsarbetslösa" genom de olika loven.

Enligt artikel i Dagens Nyheter kommer vi snart att betala för veckans matkassar med vår mobil.

Ja, under förutsättning att vi har rätt mobil förstås...

Skulle man kunna tänka att detta är ett samarbete mellan affärer och bank i akt och mening att få oss alla att skynda iväg till affären för att byta ut vår gamla mobil till en Smartphone..

Tidigt i morse läste jag ett styckle i Tomas Sjödins bok: "Jag lutar åt Gud"

"Mitt i föreläsningen berättade hon om ´sitt möte med en ung mamma som fått en baby med en svår muskelsjukdom. Mamman visste att barnets liv skulle bli mycket kort, kanske bara några månader. När Ann-Charlotte kom på hembesök till familjen satt mamman med barnet i famnen. Hon höll som bäst på att ge de AD-droppar som riktigt små barn ska ha för att bli friska och starka. Fem droppar om dagen till det barn vars liv räknades i veckor. Den bilden kröp fruktansvärt nära och jag tänker allt som oftast på mamman, barnet och AD-dropparna.

En bild av förträngning? Ett tragiskt uttryck för vägran att inse att barnet måste dö? Nej, jag tror inte det. Snarare är detta bilden av en kärlek som inget i världen rår på....en bild av ett hopp som berättar att livet alltid är större."