För en tid sedan läste jag en bok av Lise Bourbeau som heter "Lyssna till kroppen".

Den gav mig många aha- upplevelser och många stunder av igenkännande.

Hon skriver bland annat att "Sjukdom är ett sätt för kroppen att tala om att du inte lyssnar på ditt hjärta."

Många gånger är det alltså som att ta bort den röda lampan som blinkar i bilen att något är fel - utan att åtgärda själva problemet, när vi får behandling för våra fysiska åkommor.

Den egentliga orsaken kvarstår och problemen likaså- och blir värre och svårare att reparera när tiden bara får gå utan att vi kommer åt den verkliga orsaken.

När vi har ont i kroppen tror jag också att det är så att kroppen har fångat upp vårt inres budskap om att allt inte är bra, att vi är på fel väg.

Tänk bara på de tillfällen när du drabbas av en känslomässig reaktion. Hur rädsla ger dig ont i magen, gör dig torr i halsen och hur oro och nervositet får dina händer att darra.

Tankar och känslor ger ofta fysiska reaktioner.

Ändå glömmer vi bort de mentala och känslomässiga aspekterna av oss själva.

Vi måste ge oss rätten att släppa taget - att bara vara.

Själv har jag ju ett jobb som kan vara stressigt så till vida att jag hela tiden ställs inför människors nöd och behov och ibland inte kan se till att de får det de vill ha och behöver.

Då kommer ofta den där otäcka handen som klämmer till om halsen så man får svårt att andas. Visst känner du igen känslan?

I det läget går jag ifrån alltihopa fem minuter och går antingen ut och djupandas- eller sätter mig tillbakalutad och blundar och försöker framkalla en rofylld bild...till exempel en å som flyter sakta eller någon annan bild som ger mig känslan av stillhet och ro.

Jag tror att smärtan i kroppen är meddelanden till oss som vi bör lyssna till.

Oftast vet vi nog vad det är som är fel.

Någon relation som är viktig för oss och som inte fungerar- tufft på jobbet- sorg ja...innerst inne finns svaret till att kroppen värker.

En viktig sak att komma ihåg är ju förstås att man inte ska strunta i att gå till doktorn för att få hjälp med kroppens smärta.

På det sättet får vi ju mera ro att hitta anledningen till smärtan.

Vad är det för människor som kan tänka sig att vandalisera det hem som ställts iordning för barn som kommer från krigshärdar runt om i världen.

Hur kan man bara göra något sånt.

Att man är frågande inför det nya. Ja det är en sak.

Men att skicka mail förutom förstörelsen och säga att man ska göra livet så svårt som möjligt för de ungdomar som ska tas emot.

Den som är tonårsförälder skulle behöva tänka efter ett tag och fråga sig om det är så att om man skulle tvingas skicka sitt eget barn till ett avlägset främmande land för det ska slippa dö i krig - hur skulle man önska att barnet blev mottaget därborta i det nya hemlandet?

Läs mera i Dagens Nyheter

Det är mänskligt att inte veta.
Om man visste allt skulle man inte vara en människa.

Att inse att man inte vet är också att veta.

Margaretha Mead