Läste någonstans att holländsk  forskning visar att av dem som dör i förtid är sju av tio pessimister.

Även en amerikansk forskningsgrupp har kommit fram till samma sak.

Hur man nu fastställer vem som är optimist och vem som är pessimist.
Det gissar jag att man gör med någon slags frågor angående personens livsinställning.

Men jag vet inte.

 Förr i tiden, menade psykologer och läkare, att optimism kunde förbindas med dålig begåvning och dålig utbildning. Freud menade t.ex att ett ljust sinnelag var en neuros.
(Hur fel kan egentligen vetenskapen komma)

Men även forskare utvecklas och kan ta till sig nya rön.

Även om Freud inte lever längre och kan ändra sig är det ju möjligt att han gjorde det om han fick se den nya forskningen

Visserligen är det sant att även gener spelar roll

Ändå oavsett gener lär det vara så att vi kan lägga minst 7 år till vår livslängd genom en positiv livssyn.

Jag kan själv tycka att ordet optimist är ett ganska så "klämkäckt" ord och det kan störa mig något.

Men om vi ser bort ifrån det - och säger människor med positiv livssyn stället så är jag med.

Visst kan vår värld göra oss pessimistiska - flyktingströmmar - IS - faschistiska stater där man inte får tänka fritt - barn som dör av svält - eller av krigshandlingar - antalet analfabeter med mera.

Känns bättre att tänka på att 2011 låg läs- och skrivkunnigheten på 84.1% för vuxna och 89,5 för unga globalt.
Det gäller att räkna de fina stunderna livet ger oss.

Suga på dem sänge som på de karameller de är.

Att skriva en tacksamhetslista är inte heller så dumt.
De allra flesta av oss har något att vara tacksamma för.

Och många av oss har riktigt mycket att tacka för.

Just nu är jag glad för  för att det är precis i början på helgen.

Den ligger framför oss!

Det är fredag!

Ha en riktigt riktigt fin helg!

Möten ... hela livet består av möten.

Och varje möte är betydelsefullt.
Själva livsnerven darrar i varje människors möte

Två människors vägar korsas mycket sällan på lika villkor.

Mycket ofta är det så att skörhet möter skörhet.
Små barn söker ögonkontakt, -  måste få se ansikten. 
Vi behöver det lika mycket som det barn vi var en gång - men vi har lärt oss att vända bort blicken.
Den själsliga enslingen är mycket vanlig i vårt samhälle idag!
Som har ersatt gemenskap med psykofarmaka eller i värsta fall droger.

Kanske ingen annan lika poetiskt beskrivit det bättre än Nils Ferlin i dikten: " I livets villervalla"

I livets villervalla

så nära vi gå

men så fjärran från varandra

ändå

Ett möte kan vara alltifrån en främlings leende när man möts på gatan, till den älskades blick när orden inte behövs.

Det finns inga gränser för möten eller vad som är ett möte, men glöm inte att vara uppmärksam 
på de möten livet ger dig  och ta tillvara på dem.

Det är i mötena du blir till!

Det är fascinerande att se hur traditionella vi alla blir när det lackar mot jul.

Vii brygger inte juleöl och lägger inte lutfisk i blöt eller stöper ljus.

Inte så många av oss i varje fall.

Men tuffa killar ställer sig och bakar pepparkakor enligt mormors recept och hårt jobbande småbarnsmammor lägger in sill.

Kanske försöker vi dra fram julstämningen på det viset.

Det är ju lite svårt att hitta den på  affärerna där alla trängs.

Tänk att vi ställer upp på att jäkta, bli panka, sova för lite -dessa veckor i december för att få till en "riktig" jul.

För dyra julklappar köper många.

Vet du förresten vad ordet julklapp kommer ifrån?
Det kommer från en sed  som fanns innan de vi gödde affärsmännen med presenterna, då man klappade hårt på dörren och då den öppnades kastade in presenterna.

Som var mycket mera anspråkslösa än de Iphones och köksmaskiner och dyra upplevelser som ofta finns i paketen idag!

Vi blir snälla och givmilda vilket många hjälporganisationer tagit fasta på.

Det är ju jättebra - men ändå bättre om vi skapade nya traditioner av givmildhet och vänlighet under hela året!

 Men - trots allt gillar jag att vi söker våra rötter på det sätt vi gör så här i de sista darrande förejuldagarna.

Det visar att vi längtar något beständigt och tryggt.

Något magiskt - så som vi nog ofta upplevde vår barndomsjular.

Önskar oss alla fina uppesittarkvällar med kolakok och pepparkaksbak eller sillinläggning eller vad vi nu sysslar med för att få huset fyllt av juldoft.

 



Jag hörde för en tid sedan någon säga så här:" En framgångsfaktor för att bli en framgångsrik företagare är att kunna vara lat"  Det kan låta både märkligt och negativt, ändå tror jag att det ligger något i det.

Att vara lat är ju ett sätt att skapa det liv du vill ha utan att helt köra slut på dig själv.
Kanske är det så att detta att våga vara lat ibland för att man mår bra av det är sammankopplat med ett gott självförtroende.

Att man är en människa som vet att jag är värd att satsa på, jag är älskad och värdefull och behöver inte bevisa att jag är bra genom att ständigt slita.

Ofta tänker vi att lathet är något negativt, ingen vill bli ansedd som en lat person.
Men lathet kan faktiskt vara något bra, som vi behöver jobba på att vara- öva oss i att ta ige  oss.

Öva oss i att mellan varven göra  -ingenting-.!

Vi lever i en tid där det ständigt händer saker, där tempot ökar för varje år.

Hur många av oss mår bra av att ha det så.?

Ingen mår bra av detta tror jag!
Vi behöver göra upp med ilden av att det alltid ska hända saker att vi alltid ska vara på topp.

Ta ett steg tillbaka ibland-

Pausa livet, njuta en god chokladbit och bara finnas som i en vilobubbla.
Vi kan skapa en imaginär bubbla där vi går in och pausar livet.

Dit in tar vi inte med oss ett enda måste.

Om vi bara vill ligga raklånga och blunda i tio minuter - eller om vi vill stoppa en chokladbit eller karamell i munnen och sitta stulla och bara känna hela smaksensationen.

När livet inte ger oss - eller vi inte tar oss - sådana stunder -  blir vi mekaniska nickedockor och inte levande tänkande kännande människor.

Vi måste säga till oss själva ibland att vi är en människa - ta tillbaka vår mänsklighet!

Så - om du undrar om detta inlägg är en uppmaning att vara lat - så ja -  absolut!

Ta dig rätten att vara lat en stund nu och då.

Du är en människa och människor behöver pauser!

Så har jag följt min älskade dotter till tåget som tagit henne låååångt söderut.
Kanske inte så långt med de kommunikationer vi har idag - men för långt för att bara ta ett par timmar tillsammans ibland.

Saknaden känns svår att klara av och tårarna vill gärna rinna.

Men det är också tacksamhetstårar över timmarna vi fått tillsammans.

Så dessa ord känns oerhört aktuella:

Mötas ock skiljas är livets gång 
Skiljas ock mötas är hoppets sång 
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl, 
men vi hoppas att vi ses igjen. 

Mötas ock skiljas är livets gång 
Skiljas ock mötas är hoppets sång 
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl, 
Farväl, vi ses igen. 

Det är ju så att det aldrig finns  något löfte om att ses igen!

Men hoppets sång - den får vi suga på!

 



För ganska många år sedan fanns det ett barnhem i Tjetjenien där barndödligheten var väldigt hög.   

Barnen behandlades illa och allteftersom barnen dog kom det nya barn.

Alla barnen hade var sin säng i ett jättestort rum.

Det fanns en enda säng där det aldrig hade hänt att ett barn hade dött och det var den säng som stod allra längst in i rummet, bredvid fönstret.

Barn hade flyttat ut och nya barn hade kommit till sängen, men det hände aldrig att någon dog.

Man undrade vad det var som var så speciellt med just den sängen, så man började undersöka saken.

Väggarna undersöktes för att se om det var något annorlunda med väggen där denna säng stod.

Ljuset från fönstret undersöktes, ja, det mesta undersöktes, men man kom inte på vad det var.

Men så en dag kom man underfund med hur det låg till. Barnhemmets städerska städade alltid rummet likadant och i samma ordning. Hon började i ena änden av rummet och torkade golven mellan sängarna, under sängarna, mellan och under.

När hon kom till den sista sängen och var färdig satte hon säg alltid vid sängen för att vila en stund.

När hon ändå bara satt där vid sängen passade hon på att stryka handen fram och tillbaka längs med barnets rygg.

Denna regelbundna beröring, som egentligen är så självklar, räddade liv.

"Allt som sker i våra liv har en början och ett slut -  så också om det är något sorgligt så kommer det inte att vara för evigt"

Sa ofta min mormor.

Jäntungen - som var jag hörde orden, men i stor utsträckning flög de nog över mitt huvud.

Tills en dag - när jag vuxit upp och livet mötte mig med sorg.

Då fanns orden där att gripa tag i som en hävstång för att komma ur bedövningen som sorgen först drabbade med.

Vi har alla gått igenom svåra stunder som burit sorgen med sig till oss.

Där och då  verkar det som att klockan går betydligt saktare än vanligt. 

Men en dag är vi igenom.

Livet har gett oss en lärdom....vi tar aldrig mera saker lika mycket för givet som vi gjorde innan....

Sorgen har ett slut - men kärleken varar för evigt....Orkar vi se det så mitt i sorgen så har vi hittat något att hålla i.

Harry Blomberg har skrivit en fin dikt om detta:

Den svåra stunden du tror att allt är slut
och stum i mörkret sitter –
Den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter

Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall –
men då begynner fågelsången

Önskar DIG en bra dag - denna onsdag några veckor före jul.....

"Omtanken är den bästa tanken"

Ja så står det på några kantstötta muggar i mitt minne numera!

Jag var in i en liten kvartersbutik för många  år sedan.

Det fanns en hel del som vi inte skulle kalla livets nödtorft i den affären.

Jag föll pladask för fyra muggar med texten: "Omtanke är den bästa tanken"

Fem kronor styck kostade dessa muggar.

.

Men det var underbart att få den där lilla påminnelsen varje morgon med frukostkaffet!

Nu finns de kvar i minnet - och påminner mig därifrån.
I flytten hit vann min man och de hamnade på återvinningen.

Omtanke!

Ordet andas kärlek och ömhet.

Låter som en kram - eller hur?

Att visa omtanke - så viktigt.
Att låta vår ranke omsluta varandra - till värme och skydd.

Inget kan smälta vårt hjärta som att bli utsatt för kanske en oväntad omtanke.

Omtanke är för mig en av kärlekens viktigaste ingredienser.

Och givetvis också vänslapens.
Men det är också något vi kan visa alla - alltid!

M

Omtanke - mot alla vi möter - nära och kära - främlingen i telefon eller på gatan.

Om vi alla visar omtanke startar vi en kamp mot stress och utbrändhet. 
Mot "ge upp-känslor" som i värsta fall leder till självmordstankar.

Det kostar så lite att utöva det men det genererar så mycket.

Önskar DIG en fin fredag!

Du vet väl att DU är en VIP!

Utan DIG vore världen fattigare!