Direktlänk till inlägg 11 oktober 2017
Det är svårt att vara närstående till någon som drabbas av sjukdom eller funktionshinder.
Särskilt givetvis om man är en av personerna i en parrelation.
Partnerns sjukdom och funktionshinder begränsar också den som är frisk.
IMånga gånger blir man sin älskades vårdare.
I de fallen är det ofta så att även den som är "frisk" i relationen också hunnit bli gammal och har en hel del skröpligheter och tuffa utmaningar gällande sin egen hälsa.
Om inte annat så får den problem med hälsan.
Det är inte rimligt att den som är 80 år och mera ska ha 24 timmars tjänstgöring....varje dag.
Tio timmar per månad har man rätt att få kostnadsfri avlösning för att uträtta egna läkar -tandläkar besök.
I många fall räcker det inte till ens det.
Man skulle ju behöva en dag i veckan för att också få hålla kvar lite socialt liv.
Otroliga summor sparar dessa närståendevårdare åt samhället varje år.
Ibland stupar de själva vilket kanske kunde undviktigt med bättre stöd.
I många fall blir dessa par helt lämnade även av vänner.
Det blir svårt att bjuda hem och omöjligt att gå bort till vänner.
Och dessutom är många vänner låsta av egen sjukdom eftersom de vanligen är i samma ålder.
När det istället är så att det är mitt i livet som en av de två som vandrar tillsammans drabbas blir det också svårt att vara närstående i en parrelation.
Kanske begränsas man av sin käras sjukdom eller funktionsnedsättning.
(Man ska egentligen inte säga funktionshinder utan istället använda funktionsnedsättning eftersom hinder är ett negativt laddat ord och det gäller ju att inte ge en tråkig känsla om man ska orka se positivt på det som hänt.)
Jag börjar veta en del genom mitt eget funktionshinder.
Syn och hörsel som försvinner i ungefär samma takt.
Den medicinska gåtan är väl inte riktigt löst.
Hörseln är tufft men är lättare att korrigera.
Synen är svårt.
Det jag kunde göra för ett halvår sedan ser jag inte att göra idag.
Jag skulle önska en samtalspartner - för min käre mest....jag har lättare eftersom jag genom föreningsliv möter andra drabbade.
Vi har turen att kunna prata mycket med varandra.
Och jag vet att hans känsla av hjälplöshet är svår för honom.
Och hans egen sorg anade jag när han häromdagen sa: "Snart kanske du inte ser mig alls."
Vi vet ju inte om det blir så - men vi ser försämringen.
Och vi har inte så lätt att trösta varandra.
Han känner också det där knasiga behovet av att vara extra snäll.
Inte bli irriterad på att jag fumlar och tappar- går in i balkongdörren som är helt i glas...för jag ser inte att den är stängd.
Vi har pratat mycket med varandra om att när man diagnosticeras med något som kommer att påverka, livet, vardagen och förhållandet så mycket borde man hänvisas till en samtalskontakt )som kan fungera både för var och en och för båda tillsammans.
Det skulle hjälpt oss oerhört mycket och säkert andra i vår situation.
Jag har faktiskt sett att väldigt många separationer sker i den situationen där den ena blir sjuk.
Och vad jag har förstått är det ofta den som drabbats som tar initiativet.
Det borde alla få hjälp att undvika!
Det finns många andra sjukdomar och funktionshinder som drabbar närstående.
Gäller att inte glömma att den som står bredvid kanske är den som behöver mest stöd.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|