Igår eftermiddag gjorde jag ett hembesök hos en äldre dam som bett att få en frivillig som besöker henne och kan ta ut henne ibland.

Ensamheten skrek emot mig från väggarna.
En undertbar gammal kvinna med fonder av livsvisdom och kristalklart minne.

Med ett annat födelseland än Sverige.

Men med en nästintill perfekt svenska.

Nu har jag förhoppningsvis - som tur är - en frivillig står och väntar på uppdrag.

Och vid ett kort telefonsamtal sa hon sig vara intresserad av detta uppdraget.

Underbart!

Vårt behov av frivilliga är nästan alltid hur stort som helst.

Jag har en hel pärm full med längtan att lägga i nya frivilligas händer!

Imorgon ska vi ut på stan.

På Mirum tillsammans med Rotary.

Bor du i Norrköping och har vägarna förbi kan du väl komma fram och säga hej!

Det är alltid lika spännande att vara ute och informera om den skillnad det kan göra i människors liv när en frivillig kommer in i det!

Det är bra att vi är inomhus eftersom rtegnet gärna vill hälsa på en stund varje dag.

På bilden här ovanför är det Annica som är fotomodell.

Men sådana band som du ser henne bära kommer vi alla som är där att ha på oss.

Just nu pågår kurs i bemötande av personer med demenssjukdom på Frivilligcentralen.

Pia delar med sig av sitt gedigna kunnande och alla lyssnar ivrigt.....

Så mörkt som det ser ut på bilden är det inte....men jag är inte världens bästa fotograf.

Det är däremot min man och son och deras bvilder ser ni här ofta.

Det finns få saker som går så djupt in i mig som de hembesök jag gör i mitt arbete som frivilligsamordnare.

Någon har låtit oss veta att den vill att vi hittar någon som kan komma och hälsa på.

För att göra en så bra förmedling som möjligt behöver jag träffa denna någon.

Idag på eftermiddagen var jag hos en gammal dam.

Nyss fyllda 91 år.

Det är ganska många år det!

Hon har levt ensam i nio år sedan hennes man gick bort.

Och det har gått ganska bra.

Så länge hon kunde komma ut och sätta sig på ett kafé. göra sina inköp.
Besöka en kyrka och tända et ljus för den hon delat 43 år med.

 Det vill hon fortfarande kunna göra.

Men hon kan inte det längre.

Hon har blivit så skraltig i benen att hon måste sitta i rullstol.

Jag såg den längtan som lyste i hennes blick.

Den gick rakt in i mitt hjärta.

Hon hade så otroligt mycket att berätta om sitt liv - och var så lycklig över att ha någon som lyssnade att jag inte alls höll på att komma därifrån.

Nu har jag ett uppdrag.

Att hitta en vän till denna fina gamla dam.

Ett underbart uppdrag!

Men svårt.

Det är lite bråttom.

Hon har nog inte så lång bit kvar av vägen.

Och nog måste hon slippa denna instängdhet och denna ensamhet den sista tiden - eller de sista åren.

Jag har svårt att tänka på något annat än henne ikväll.

Men jag är övertygad om att jag bland våra underbara frivilliga som inte har uppdrag just nu (även om de är mycket få, de som inte har uppdrag alltså) ska hitta någon som kommer att bli den som gör skillnad för denna gamla dam.

Vi har mer än 260 frivilliga men skulle behöva dubbelt så många.

Jag ser för varje månad som går hur förfrågningarna ökar.

Finns det någon....någon som vill ge mig lite av sin tid?

Apelsinträd som tappat bladen (temporärt hoppas jag) fungerar bra som påskris.

8 dukade bord står färdiga! Här är ett.

Det är bara blommorna i påskkrukorna som fattas. Men de kommer. Vi undviker påskliljor hur gärna vi än skulle vilja ha det. Men alltför många tål dem inte.

Jag sitter fortfarande kvar på jobbet.

Vilar hjärnan en stund ifrån Årsberättelsen som jag arbetar med.

Genom att titta in på bloggplasten berätta om en härlig kvinna jag mött idag.

Jag var inbjuden på hennes 100-års kalas.

Hon berättade för mig att hon aldrig förr i hela sitt liv haft ett födelsedagskalas.

Hon har inte tyckt att det var så mycket att bry sig om att man fyllde år.

Men nu - när jag fyller tre siffror sa hon- då måste det bli lite tårta.

Hon berättade om ett långt och strävsamt liv.

Hon föddes - som hon uttryckte det - som statrunge.

Jag var tvungen att påminna mig själv om att statarsystemet avskaffades först 1945!

Då var denna kvinna redan 30 år.

Hennes föräldrar fick aldrig njuta av "friheten".

De dog 1942 och 1943.

Men redan då var det ju på tillbakagång, detta hemska system som kom igång under mitten av 1700-talet och började under 1800-talet göra torparna överflödiga, även om systemen fanns kvar parallellt under lång tid.

Tänk så långt vi kommit från detta som närmast är att likna vid slaveri.

Och ändå är det inte alls så väldigt länge sedan.

På bilden nedanför här ser du svenska statare, fotograferade av Gunnar Lundh.

Bilden lånad av Centrum för lättläst

Sen kväll blev det innan jag kom hem idag också.

21 nyheterna från TV:n pågick för fullt då jag klev in genom dörren härhemma.

En intensiv dag med härliga möten med människor kom kvällens föreläsning på Vuxenskolan för dem som vill bli högläsare och gå till våra äldreboenden och läsa högt för dementa.

Man vet idag - av både beråvad erfarenhet och forskning att hgläsning för dementa tar vara på det friska.

Det sjuka i en demenssjukdom kan man kanske inte bekämpa.

Men högläsningen stimulerar minnen och tankar, ger en slags frid och ro som stannar kvar långt efter att högläsarens röst har tystnat.

Underbara frivilliga som vill lära sig mera - och sedan gå ut till en hit in tills ganska bortglömd grupp människor för att öka deras livskvalité blev kvällens möte för mig.

Undra på att jag älskar mitt jobb!

Idag har jag varit på Framtidverkstad på Anhörig och Kunskapscenter här i stan.

Där möttes människor från både kommunala sammangang och från ideell sektor för att prata om hur vi ska kunna utveckla anhörigstödet för personer med annan etnisk bakgrund än svensk i vår region.

Superintressant och massor av god vilja.

 Om du inte kan läsa det som står på bilden så står det så här: De3t säkraste sättet att lyckas är att bestämma sig för att lyckas.

Och det är verkligen sant och gäller för i princip alla områden i livet.