Frivilliga ser trevliga ut även bakifrån

Här på Hjalmar Bergmanmuseet i Wadköping

Ymngsta bussresenären delade med sig av bullen

En känsla av höst har smugit sig på mig.

Det var nästan mörkt när jag kom till jobbet i morse.

Marieborgs folkhögskola var insvept i dimma med en aning av sol som ett löfte om en ljus dag.

Igårkväll var det nästan mörkt när jag lämnade jobbet.

Klockan var över 20.00

Denna vecka har arbetsdagarna handlat om tolv timmar...ungefär.

Jag har kommit till jobbet mellan 7.oo -7.30, och  ingen dag gått härifrån förrän runt 20.00

Ibland upplever jag verkligen att vår verksamhet är en koloss på lerfötter.

Och att lerfötterna är jag.

Det är inte bra att jobba så långa dagar ofta.

Och hela hösten ser mer än fullpackad ut.

Men jag älskar jobbet.

Alla möten med människor ger mig ny energi när det känns som att den sinat.

Ändå - jag har en innerlig önskan om en kollega, åtminstone på halvtid.

men helst heltid.

Det är bara pengar till lön som fattas.

Vi jobbar med att hitta sponsorer och vi jobbar med att få kommunen att höja sitt bidrag - men hitintills utan framgång.

Ändå är jag övertygad om att det kommer att gå - förr eller senare.

Helst förr förstås   

Ja det var lite morgonfunderingar - och under tiden har solen stigit...och ger ett underbart ljus.

Jag önskar DIG en dag just så som du vill ha den!

Ibland döljer sig gåvor i en förpackning som gör att man inte ser dyrbarheten i gåvan meddetsamma.

Om ni undrar vad jag gör som skrivit så lite kan jag berätta att jag tar emot nya frivilliga - flera varje dag.

Vilket underbart jobb jag har som får möta människor som kommer och säger: Jag vill hjälpa till - jag vill göra något för en annan människa!

Människor från de mest skildfa levnadsomständigheter.

Det är förvisso både spännande och oerhört intressant.

Men framför allt överväldigas jag av all denna goda vilja!

Det finns så oerhört mycket godhet.

Så oerhört mycket god vilja!

Det är detta vi borde få läsa om i tidningarna varje ag istället för om de stålskodda stövlarnas tramp och människor som vill bedömma andra människor som mindre värda, mindre viktiga på grund av urtsprung, tro, sexuell läggning eller politisk uppfattning.

jJg ska inte klaga eftersom vår ortstidning ganska nyss gav oss en helsida.

Men nog kunde väl våra tidningar ha en sida med veckans goda gärningar varje vecka - för balansens och den hela sanningens skull angående tillvaron omkring oss!

Frivilliga i Wadköping

Jag satt i samtal på mitt arbete med en förtvivlad kvinna idag.

Hon är hörselskadad och ville ha en frivillig med sig när hon behöver uträtta ärenden eller handla.

Varför undrade jag?

Jo, därför artt hon känner sig illa behandlad när hon missförstår eller frågar om.

En person/expedidit/ hade dessutom frågat henne om hon var "dum i huvude.

(Man kan ju undra var man annars är dum någonstans - om inte i huvudet)

Jag blev väldigt upprörd av att höra detta.

Jag trodde folk var mera allmänbildade.

Det jag kunde göra var att lova denna kvinna att göra vad jag kunde för att hitta en frivillig - och att försökra henne att det inte var hon som var dum.

Dumma är de som säger en sådan sa.

Och obetänksamma är de som inte har tid att säga det de nyss sa en gång till när personen frågar om!

Ni som läste om den lilla flickan som skrivit att hon önskade sig en mormor på önskelistan gick härifrån hand i hand med den tilltänkte mormodern!
Så bättre kunde det knappast ha gått!

För att klara informationen till alla frivilliga  i vår organisation (de frivilliga är vid det här laget är 251 stycken) ger vi ut ett slags programblad - faktiskt i formen av en tunn tidning på mellan 12- 16 sidor varje januari och varje augusti.

Där brukar också frivilliga ha några sidor för att berätta om sig själva och om sitt uppdrag.

I det nummer som är på väg ut före helgen nu, är det tre stycken som delar med sig.

När jag stod på tryckeriet och lämnade Vilmas berättelse fick jag tanken att det skulle kunna vara roligt för er mina kära läsare att få möta en av dessa 251 personer som har upptäckt kungsvägen till ett bra liv - att ge!

Här kommer Vilmas berättelse:

 Jag heter Vilma och är en tjej på 20 år.

Jag har alltid varit en sådan där som vill hjälpa. Både djur och människor. Till min mors förtvivlan släpade jag hem otaliga loppiga katter och andra övergivna djur som liten.

Men under tonåren blev jag mer och mer intresserad av att hjälpa människor.

Surfade runt en dag före jul 2013 och hamnade på Frivilligcentralens sida. där jag direkt kände mig hemma.

Skrev lite till Fc i ett mejl och sen var det besök där och kurser så det gick ett par månader.

Jag funderade under den tiden på vad jag ville göra, och till slut hade jag kommit fram till att jag ville ha ett uppdrag som stödkompis.

Det dröjde nästan två månader och under den tiden gjorde jag ett par punktinsatser.

Men sedan blev jag kallad till Frivilligcentralen för ett möte med Alina.

En tjej på 16 år som hade svårt att balansera sin bosniska tillvaro hemma och den svenska i skolan.

Hon kände sig annorlunda och hade dragit sig in i sig själv.

Mera visste jag inte när jag knäsvag gick för mitt första möte med henne.

Men oj så kul det var att känna att i stämde.

Nu har det gått ett halvår och vi har hunnit upptäcka att vi trivs jättebra ihop.

Vi ses ofta på stan, men hon har också varit med mig hem till mina föräldrar i Motala två helger.

De är lika förtjusta i henne som jag är.

Jag har bra kontakt med hennes föräldrar.

Hon känns som en lillasyster. Vilket är fint att ha när man inte har några syskon.

Kram från Vilma!

En aning av höst på Södra Promenaden i Norrköping som går utanför min arbetsplats

Vemodigt - men ändå - ganska skönt med varmt te och levande ljus också!

För att inte tala om klara septemberdagar med hög genomskinlig luft