Alla inlägg under mars 2008

Av Kaela - 30 mars 2008 16:29

Denna fina berättelse har jag fått medan jag varit borta från en av mina vänner som är storsamlare på speciella saker i ett mail.

Delar den med er.

Vet inte var hon hittat den.


En dag när jag var ny på high School såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan.
Hans namn var Kyle.
Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp".
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.


När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.
När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång".
Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket".
Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. Jag hade aldrig umgåtts med någon från en privatskola förut.
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille.
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja.
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom

och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag".
Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.
När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem.
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen.
Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.

På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school-tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon.
Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna. Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla.
Så jag klappade till honom på ryggen och sa:
"Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!"
Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack", sa han.
När han började, harklade han sig först och började sen prata. "Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia."
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades.
Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare och bar på alla sina grejor på väg hem.
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende.
"Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara".
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende.

Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.
 

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv.
Till det bättre eller till det sämre.
 "Vänner är änglar som ställer oss upp på fötterna när våra vingar har problem med att komma ihåg
hur man ska flyga".
Det finns ingen början och inget slut.
Igår är historia.
I morgon är en gåta.
Idag är en gåva.

Av Kaela - 30 mars 2008 16:22

 Och här kommer en liten överraskning.

Minns inte om jag berättat att jag - om allt går väl - blir mormor igen i augusti.

Första fotot på mitt kommande barnbarn.

Lite svårt att se- avfotat från föräldrarnas DVD-film.

Men visst ser det ut som att det vinkar en liten hand.

Av Kaela - 30 mars 2008 16:21

En liten sovande Pixie!

Av Kaela - 30 mars 2008 16:20

Pixie igen.

Här ligger hon i mormors knä och botar magknip.



Av Kaela - 30 mars 2008 16:16

Hemma efter underbara timmar med Pixie.

Nu får ni finna er i flera inlägg med Pixie bilder.



Av Kaela - 30 mars 2008 16:03

Vita- du har så innerligt rätt- det finns verkligen en glädje i väntandet!


anebettan - visst vore det underbart om TV:n kunde ge mera direktkontakt - då skulle alla ensamma få sällskap.


Nilla - ja jag tror faktiskt att historien är ur levande livet!
En kram och ett stort tack til ler alla tre för era kommentarer!

Av Kaela - 28 mars 2008 10:38


Gammalt fyllo,
  sa en del.
  Socialfall, missanpassad.
  sa andra

  Jag,
  nybliven stadsbo,
  såg honom komma
      vinglande mot mig
          över gatan.

  - Varför är du så svartklädd?
  sluddrade han.
  - Min far är död,
  svarade jag.

  Han la sin hand
  på min axel
          vajade litet.
  - Var inte ledsen du.
  Din farsa
  han var nog en bra karl.

  I den nya staden
  var han den enda
  som brydde sig om
  att jag var svartklädd
     var han den enda
        som sa ett ord till tröst
           var han den enda
              som sa ett ord om min far.

  Fyllo
  socialfall
  missanpassad.
  Men
  han värmde
  mitt hjärta.
 
Från
boken: Lyssna! Fråga! Svara!

Av Kaela - 28 mars 2008 10:36

I det främmande landet
  stötte jag samman 
  oväntat
  med min granne.
  Vi pratade
        skrattade
               trivdes.
  Och tiden försvann.
  För hastigt
  tyckte vi båda.

  Hemma i förorten
  talar vi sällan
  med varandra,
  min granne och jag.

  Vad skulle vi tala om?
  Vi har inga
         gemensamma
                intressen.
  Från boken: En ny dag 
 

Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7
8
9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Mars 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skapa flashcards